Fem år senare

För fem år sedan stod jag där, med mössan på huvudet och slutbetygen i handen, redo att lämna skolans trygga värld. Fem år, så mycket har hänt, så mycket har ändrat sig. Fem år, samma jag, men ändå inte.

Fem år senare: tryggare, självsäkrare, lugnare och mer tillfreds med allt, men ändå med samma målmedvetenhet och fokus som tidigare. Samma, men ändå inte

Att hitta rätt

Jag har ganska länge känt att träningen är min passion. Eller snarare att träning, kost och hälsa är det. Träningen har då varit en del i en helhet och någonting jag tyckt väldigt mycket om. Jag har ändå alltid tyckt att någonting fattats. Jag har gillat träningen, men den har liksom inte varit the thing. Som gammal hästtjej har jag nog saknat den passionen jag en gång kände i ridningen. Det var mitt allt! Min stora hobby och livsstil.

Sedan hösten 2008 har jag tränat mycket. Långt mycket mer än de flesta och jag har älskat det, men jag har ändå känt att någonting fattats. Våren 2009 började jag springa på ett annat sätt än jag gjort tidigare och gillade det mer och mer. Hösten 2009 hittade jag in i gruppträningssalen för första gången på riktigt, om man bortser från diverse Friskis-pass och så, och trodde att jag hade hittat min träningskärlek där. Gick på alla möjliga sorters klasser och tränade det som var roligt, helt utan struktur och baktanke.

I början av 2010 blev jag intvingad på ett yogapass och dessutom ivägtjatad ett par gånger till. Sen var jag fast. Gick min yogainstruktörsutbildning i augusti samt december 2010 och började instruera januari 2011. Yogan gav mig massor och jag älskade, och älskar, det. Men fortfarande, någonting saknades. Kompletterade med fler utbildningar i andra träningsformer. Kul, men fortfarande inte tillfredsställd.

Jag har under dessa år försökt intyga mig själv att jag verkligen brinner för all typ av gruppträning, att jag ska börja gå på massor av danspass för att lära mig dansa för det tycker jag är roligt, att jag ska bli långdistanslöpare (jag är långsam och otroligt uthållig så det passar faktiskt mig rent fysiskt, men inte mentalt, då blir jag uttråkad). I höstas instruerade jag i snitt sex klasser i veckan och jag älskade det. Det var roligt, givande och helt underbart, men samtidigt saknades ändå den sanna passionen. Den där passionen som jag en gång känt för ridningen och hästarna och som jag vet att jag vill ha i ett intresse.

Nu har det vänt. Under våren bestämde jag mig för att verkligen helhjärtat satsa på styrketräningen för det är faktiskt det jag gillar mest. Visst har jag styrketränat en del förut, mest funktionell styrka i gruppträningssalen, både som instruktör och deltagare, samt något helkroppspass i gymmet varje vecka. För styrka behöver man för att bli en bra löpare, eller en bra instruktör. Och så i vardagen så klart. Vardagsstyrka är självklart viktigt och ja, man behöver styrketräningen för att bli en bra och skadefri löpare. Men, här kommer kruxet liksom, jag är ingen löpare. Jag tycker om att springa, ibland, men inte jämt. Det är liksom inte löpningen som är min passion hur mycket jag än intalat mig själv det. Gruppträningen då? Jag älskar att insturera mina klasser, men det är inte jag att enbart, som i höstas, instruera och aldrig träna själv. Och när det ska instrueras är det yogan jag gillar att instruera mest. Jag älskar att få förmedla yoga till andra och gör det gärna några gånger i veckan, men där är det stopp sen. Det mitt hjärta verkligen klappar för är styrketräningen. Jag fullkomligt älskar styrketräningen. Löpningen och yogan får gärna vara komplement som kommer in någon gång i veckan, men basen är styrka. Traditionell, tung styrketräning som bygger muskler.

Jag älskar muskler, jag älskar en fit kropp, jag älskar starka kroppar. Egentligen har jag vetat det ett tag. Att min passion ligger här, men jag har frångott det. Varför? Tja, för att jag alltid satt upp en attityd att träning ska vara roligt och att jag bara tränar för nöjesskull och skiter i om jag blir snygg av det eller ej. Fel! Och rätt! Träning ska vara roligt och jag skulle aldrig någonsin träna något bara för att det skulle ge mig en snygg kropp. Men, jag skiter inte i hur jag ser ut. Jag tränar för att det är roligt, förbannat jäkla roligt, och för att jag vill forma min kropp. Jag älskar konturerna av musklerna som fuxit fram under våren. Jag älskar känslan av att känna musklerna under huden. Jag älskar att jag börjar se stark ut. Uthållighetsstyrka i all ära, men jag vill ha muskler som syns också. Nu har jag förvisso en väldigt lång väg kvar att gå innan jag nått mitt ideal, men jag är på väg och den största utmaningen har varit att komma över detta rent psykiskt. Erkänna att jag har en drömkropp som jag vill sikta mot. En drömkropp som kommer att kräva massor av träning, dicisplin och tid, men som jag ska nå. Träningen blir mer estetiskt inriktad. Den har fått ett annat fokus. Men, det är inte något fel att vilja skapa sin drömkropp. Det är inte någonting fult att vara fåfäng, utseendefixerad och målmedveten med sitt utseende. Hade träningen, och livet, enbart handlat om det hade jag verkligen varit ute och cyklat, men så är det inte nu. Nu är detta en del av vad jag vill uppnå med min träning. För träningen ger mig fortfarande otroligt mycket rent mentalt. Jag blir mentalt stark av min träning. Jag blir en trevligare människa av min träning. Och nu vill jag även bli en snyggare människa av min träning. För det är så. Det är verkligen så jag känner och vill! Det får vara kul med muskler, det får vara en trigger att sikta mot en drömkropp och det får vara okej att vara mån om sitt utseende.

I grunden är det kärleken till styrketräningen som driver mig i min träning. Jag älskar känslan av att orka lyfta tyngre vikter, att bli starkare och att utvecklas. Jag älskar att träna tungt och hårt! Jag älskar att träna mjukt och flexibelt med yogan också och den kommer jag aldrig att släppa, men den är inte mitt huvudfokus nu.

Rörigt och snurrigt fredagsinlägg som jag funderat på ett tag. Svårt att få trådarna att gå ihop och att inte vinkla det fel, men ungefär så här känns det. Jag har landat i mycket den här våren och så även i träningen. Nu ska jag utvecklas, både mentalt och fysiskt, lära mig mer och verkligen sikta mot mina mål. För det krävs det tid, tålamod, samarbete med kroppen och mängder, mängder av passion. Nu kör vi! Live your dream!

Rädslan för att inte räcka till

Rädslan för att inte räcka till låser mig. Att inte räcka till för mig själv, i mitt förhållande, för mina vänner, på jobbet, i studierna, som instruktör och så mycket mer. Min kraschlandning direkt in i väggen i början av året har tagit tid att repa sig ifrån. Eller rättare sagt, den tar tid att repa sig. För resan är inte över. Det är en process. En ständigt pågående process. En process som givit mig en ganska ordentlig käftsmäll den senaste veckan.

Det skrämmer mig att jag inte orkar lika mycket som tidigare. Det skrämmer mig att allt jag gör tar längre tid än vad jag är van vid. Och mest skrämmer det mig att jag bitvis inte känner igen mig själv. Att mitt humör växlar, att jag börjar gråta utan anledning och att jag är så fruktansvärt, jävla trött hela tiden. För även om det går framåt är det hela tiden en kamp.

Jag saknar min energi, jag saknar ett händelserikt liv och jag saknar att känna mig inspirerad och motiverad till det jag företar mig. Jag saknar att sikta mot ett mål, jag saknar farten i livet och jag saknar kicken av att nå ett mål. Det är nyttigt för mig att dra ner på kraven, på tempot, men samtidigt så vet jag att jag behöver farten för att verkligen leva. Jag älskar fart, men jag har lätt att bli fartblind. Det är den balansen jag behöver lära mig. Hålla farten uppe för att må bra, men inte köra så fort att jag inte märker hur fort det går.

"Det finns mer i livet än att öka farten"

Våren har inneburit en omstart och en nystart på många plan för mig. Efter det att jag gick in i väggen i början av året och tillbringade de första månaderna med att gråta konstant så har jag därefter börjat återgå till mig själv igen. Med små, små steg i rätt riktning börjar energin, glädjen och passionen långsamt återvända till mig. Det är inte lätt och jag jobbar ständigt med att säga nej, inse när jag har tillräckligt och inte överboka mig med saker och ting. Ibland krävs det att jag tackar nej även till saker som jag egentligen kanske skulle vilja, men som jag inte hinner. Den här våren har givit mig ett helt nytt perspektiv på ordet vila.

Eftersom mitt största problem inte är att jag inte kan säga nej, utan att jag helt enkelt har lätt att bli fartblind och vill vara precis överallt hela tiden påminner jag mig själv om att jag inte måste skynda jämt. Ibland måste man stanna upp. Det är skrämmande att det är så modernt att ha en fullspäckad agenda. 

Som lite påminnelse om att livet är så mycket mer än att vara den mest effektiva och uppbokade människan så köpte jag ett budskapshalsband som en present till mig själv i dag. Så fint och viktigt! Detta kan vara ett av de viktigaste budskapen i livet för mig.

För helt ärligt. Det är inte att plugga mest, jobba mest, instruera flest klasser, ha bäst resultat på alla tentor, vara den mest tillgängliga vännen och liknande som gör mig lycklig. Det som gör mig lycklig har inte med prestationer att göra. Min lycka ligger i min fantastiska pojkvän som jag älskar mer än någonting annat, min underbara lillasyster som jag skulle kunna gå genom eld och vatten för, mitt jobb som varken kommer ge mig miljoner på banken eller berömmelse, men som varje dag ger mig så mycket lycka genom att jag vet att jag är på rätt ställe och så passionerad för det jag gör, min familj och mina vänner, min träning som gör att jag kan känna mig riktigt levande, stark och okrossbar, min kropp som är hel, frisk och unik, mitt hem och flera andra små ting som inte är kopplade till att prestera och vara bäst.

"Det finns mer i livet än att öka farten"

Ödmjukhet

Funderar på det där med dagsform. Det är så mycket som ska stämma - bra mat, regelbunden mat, lagom med vätska, sömn, träning, återhämtning och vila. Dessutom fysisk och psykisk närhet, mental balans och fokus. Jag tror att vi många gånger inte är tillräckligt ödmjuka mot våra kroppar. Det är lätt att titta snett på den, vara missnöjd, pressa den för hårt, låta den vila för lite, ge den fel mat, låta den vara utan närhet och så mycket mer. Det enkla blir komplicerat och svårtillägligt. Någon lever i ensamhet, någon annan ger kroppen för lite energi. En kropp blir pressad för hårt på träningen utan att någonsin bli återhämtad och en annan kropp får för lite fysisk aktivtet och för mycket skräp. Mitt i allt glömmer vi att lyssna! Lyssna på kroppen, på dess signaler och att lära oss vad kroppen egentligen säger, vad den vill och vad den är i behov av.

Jag har många gånger, under allt för lång tid, motarbetat min kropp. Tränat den för hårt, vilat för lite, ätit fel, givit kroppen för lite näring och för mycket skräp, tänkt elaka tankar om den. Men varför? Till vilken nytta? Kroppen är det bästa vi har. Min kropp är min bästa vän. Vi är ett team. Ett team som tillsammans kan uppleva helt fantastiska upplevelser. Jag vill vårda den, ta hand om den och vissa den stora doser av ödmjukhet, respekt och omtanke. Jag har länge glömt att lyssna, på olika sätt, men när jag väl stannade upp och verkligen hörde efter vad kroppen ville blev det så tydligt. Tillsammans har vi blivit starka, både fysiskt och mentalt. Det hänger ihop, det fysiska och mentala. Den fysiska träningen ger mig ett psyke av stål samtidigt som den psykiska träningen (närvaro, lära sig fokusera, lyssna på sig själv och lära sig hur kroppen fungerar) gör att jag kan prestera bättre i den fysiska träningen. Det hänger ihop. Är en del, en länk i kedjan, svag eller bristfällig faller så småningom hela systemet. Allt måste stämma, som sagt!

Jag vill ge min kropp det den behöver. Jag vill göra den starkare, mer uthållig och energisk. Jag vill samarbeta med den. För, kroppen är aldrig någonsin min fiende. Den är min bästa vän. Jag kan inte förvänta mig oanade prestationer om jag inte tar hand om den, lyssnar på den och samarbetar.

Det är viktigt att komma ihåg att kroppen alltid gör sitt absolut bästa hur illa vi än behandlar den, men med fel behandling kan den inte leva upp till våra förväntningar. Lyssna, känna efter och samarbeta - mina nyckelord till dit jag kommit i dag och dit jag vill ta mig framöver.



Kroppen, min bästa vän!



My body is my temple!

Hej pinsamt värdelösa kondition

Som jag nämnde tidigare i veckan har jag lagt om kost och träning en del nu. Jag har nästan enbart fokuserat på styrketräningen, bortsett från några spinningpass och lite löpning, den här våren och det märks - på två sätt. För det första har jag lagt på mig en hel del mer muskelmassa mot tidigare och för det andra är min kondition så pinsamt dålig att jag nästan skäms. Tidigare, när jag sprang ett flertal gånger i veckan, var det alltid musklerna som tog slut först och inte orkade utmana konditionen. Nu är läget det helt motsatta. Sprang intervaller i dag och i musklerna känns det ingenting, men konditionen sa stopp redan under uppvärmningen. Intevallerna bjöd sedan på blodsmak i munnen och snurr i huvudet. Som sagt, konditionen är dålig, dålig, dålig. Helt urkass!

Min plan nu är att fortsätta splitta kroppen på fem styrkepass i veckan, men även lägga in mer cardio i träningsschemat. Jag snittar ungefär två timmar promenad varje dag, men dessa promenader handlar mest om vardagsmotion i form av promenader till och från jobbet och liknande. Nu tänker jag försöka slänga in tre högintensiva cardiopass i veckan. Dels för förbränningens skull samt för att få upp konditionen lite. Löpning kommer bli huvudcardion, mestadels intervaller samt några snabba korta pass, men det lär även bli lite trappmaskin eller crosstrainer på gymmet någon gång då och då. Nu när våren och värmen är här är det dock skönare att springa ute tycker jag och inne i gymmet spenderar jag ändå ganska mycket tid med tanke på styrkepassen som ligger där.

På kostfronten har jag redan i dag en ganska prickfri kost. Jag äter varierat, regelbundet och bra. Har dock börjat kapa lite extra i kolhydraterna just nu och vet att det nog kommer att räcka så i kombination med den påökade cardioträningen för att jag ska tappa de gänget av kilon jag vill bli av med. Tänker inte dra detta till något extremt, men jag vet vad jag vill och jag vet hur jag vill att det ska bli helt enkelt.

Till dagens löppass med konstaterande att konditionen passerat bäst före-datum för väldigt länge sedan:

Tid: 33:10
Medelpuls: 146 (71% av max)
Maxpuls: 189 (92% av max)
Kalorier enligt pulsklocka: 259
Hur: Powerwalk/jogging som uppvärmning samt powerwalk som nedvarvning. Lite längre backintervaller uppför i jämn och hög fart, powerwalk nedför - 8 stycken.

Nu laddar jag om för att köra ett pass baksida ben i gymmet om någon timme. Veckan sista träningspass innan det är måndag i morgon igen.

Att landa

Jag vet inte hur många gånger jag har påbörjat detta inlägg. Det första utkastet skrevs någon gång i februari och sedan dess har jag filat på detaljer, raderat allt, börjat om och fortsatt så i en evig cirkel. Det är lätt att vara personlig, det är svårare att vara privat. Många gånger har jag tänkt att bara låta allt passera, men samtidigt har jag lärt mig så fruktansvärt mycket om mig själv den här våren, och gör det fortfarande, så jag vill dela med mig. Vill vara öppen, även om jag inte tänker gå in på detaljer.

Jag har alltid varit en prestationsprinsessa. I allt! Jag har alltid haft pressen att vara bäst i skolan, den snällaste kompisen, bästa dottern, mest fantastiska systern och så vidare. I allt! På hästtiden hade jag alltid den mest välryktade hästen, den mest detaljerade träningsplanen, den mest välputsade sadeln och så vidare. Vem har satt kraven? Mestadels jag själv, så klart! Jag har gjort bra prestationer i skolan, varit en vän som ställt upp för familj och vänner, lyckats med allt jag tagit för mig och alltid, alltid, alltid presterat på topp. Och aldrig någonsin sagt ifrån när någon bett mig om en tjänst eller behandlat mig illa.

Med tiden har jag lärt mig att prioritera. Säga nej till det jag inte vill och ja till det jag vill göra. Sagt ifrån när jag blivit trampad på och vågat stå upp för den jag är och det jag tror på. Problemet som hängt kvar har varit prestationsprinsessan samt att jag haft svårt att säga nej till sådant som jag vill, men inte hinner göra. Jag har pressat mig själv till det yttersta för att hinna med allt, lyckas med allt och vara bra på allt.

I höstas pluggade jag 175%, jobbade 40%, instruerade drygt 6 klasser i veckan, var alltid en tillgänglig vän och gjorde en märklig känslomässig resa som tog mycket energi. Jag hade bättre studieresultat än någonsin tidigare, utvecklades explossionsartat som instruktör och avancerade på jobbet. Jag hade ett stort umgäng, ett rikt socialt liv och hittade på mycket saker med mina vänner. Men jag levde inte! Jag stannade aldrig någonsin upp, kände efter och bara var.

I våras tog det stopp. Med råge! En helvetes jävla smäll, för att vara helt ärlig. En lillasyster som flyttade till USA; känslor som återigen blossade upp och blev till kärlek, en kärlek bosatt i Stockholm som ständigt kräver att man säger hej då, helg efter helg och en trötthet som kom i kapp efter en helt galen höst (som föregåtts av år efter år av press och stress) var droppen. Jag grät mig igenom januari samtidigt som jag intalade mig att jag skulle klara av att jobba 40%, läsa 67,5 hp på en termin, instruera samt vara en bra flickvän, vän, dotter, syster och allt vad det kan vara. Det gick inte och i samma veva kom räddningen. Jag fick ett jobberbjudande om en utökad tjänst.

Jag jobbade 40% som vikarie på en högstdieskola i höstas och det var på denna skola jag nu fick erbjudande om ett jobb terminen ut. 75% speciallärare med fokus på svenska som andraspråk och resurs även i andra ämnen. Det kändes som en gåva från ovan. Så lägligt och även om det var ett fruktansvärt svårt beslut tog jag ett studieuppehåll, vilket är någonting mitt prestationssinne egentligen aldrig tillåtit.

Våren har sedan varit en lång transportsträcka för att ta mig uppåt igen. Från att ha gråtit konstant (fick låsa in mig på toan på jobbet när jag fick attacker), haft enorm ångest över allt, knappt orkat ta mig ur sängen och varit så trött att jag önskat att jag aldrig mer behövde vakna har det blivit ljusare och ljusare. Efter ett tag märkte jag att det gick lättare att gå upp, jag började skratta på riktigt igen, jag började se saker omkring mig igen och gick inte runt i ett konstant mörker. Det blev lättare att andas, jag började planera framtiden igen och, framför allt, det var kul att gå till jobbet.

I dag jobbar jag 75%, studerar halvtid (har kvar min extrakurs i svenska som andraspråk, men har helt studieuppehåll från lärarprogrammet) och lever. Jag lever! Det är fortfarande tungt bitvis, jag får fortfarande hemska attacker av ångest där jag gråter så det känns som att jag ska gå under, men det går åt rätt håll. Och jag har lärt mig så mycket. Så fruktansvärt mycket om mig själv. Att prestera bleknar i takt med att jag inser hur mycket livet har att erbjuda. Jag är inte en bättre människa för att jag har alla rätt på tentan, insturerar flest klasser i veckan, har högst arbestbelastning eller är den bästa vännen.

Den här våren har varit en tid att ta ett steg tillbaka. En tid att ägna tid, tanke och energi åt mig själv. Att landa och att växa. Att inse att livet är fantastiskt! Att bli trygg med kärleken. Att bli trygg med att ta det lugnt (lugnare). Det har varit en tid då jag sängt garden och tagit ett steg tillbaka. Jag har instruerat mindre, varit mindre social och tillgänglig, men jag har fokuserat mer på mig själv och det som verkligen betyder något.

Det är fantastiskt att inte möta ett vandrande lik när jag ser mig själv i spegeln på morgonen, det är fantastiskt att skratta så att jag tror att magen ska gå sönder, det är fantastiskt att känna att kroppen blir starkare och svarar bättre på träningen. Det är fantastiskt att våga älska och att bli älskad. Kärleken har gjort mig otroligt gott den här våren samtigt som det är den som fått mig att verkligen känna efter också.

Livet är verkligen en lång lärandeprocess. Man lär av sina misstag, inser vad som är viktigt och vad som faktiskt inte spelar så stor roll. Jag har (förhoppningsvis) en lång väg kvar på livets krokiga stig, men den här våren har verkligen varit lärorik. Jag önskar ingen det jag gått igenom, men jag önskar att delge det jag lärt mig för att få andra att inse det jag insett.

Öppet, naket och personligt inlägg. Känns konstigt, men samtidigt bra. Det är så här mycket jag vill berätta, inte mer och inte mindre. This is my story.

Energipåfyllning med kärlek

Att fylla på energidepåerna med massor av kärlek är verkligen en strategi som fungerar. Linköping har bjudit på sol, värme och härliga vårväder i dagarna fyra nu och det har inte gjort saken sämre. Har promenerat i timtal, hand i hand, i detta fantastiska väder. Kollat in våra nya bostadsomgivningar, drömt om framtiden och levt i nuet. Hälsa och livskvalitet på högsta nivå. Kärleken är verkligen närande. Det är som att ha kommit hem. Som att hjärtat återigen hittat sin trygghet och rätta plats. Det är underbart!

Att tro och att hitta tro

Jag är övertygad om att alla människor behöver en övertygelse, en livsuppgift och någonting att tro på. En tro som får oss passar oss själva och får oss att växa. Det kan vara en religiös övertygelse i traditionell mening, men det behöver absolut inte vara det. Det viktigaste är att hitta sin egen tro och på så vis lära känna sig själv, ta reda på vad man egentligen är övertygad om och då även acceptera att andra inte tror och tycker som jag. Vi är alla olika och vi är alla hängivna åt otroligt skilda saker, men en personlig tro skänker många gånger ett lugn och en trygghet att luta sig emot.

Jag är inte religiös i traditionell mening, men med en religionslärarutbildning i bagaget och ett enormt intresse för livsåskådningar av olika slag är det svårt att inte reflektera över vad jag egentligen tror på. Vad är min personliga tro? Bara för att man inte praktiserar någon religion så tycker inte jag att det betyder att man är utan tro. Tvärtom. Alla tror. En tro kan vara så väldigt många olika saker. Att hitta sin egen tro innebär till mångt och mycket att även hitta sig själv. Att ta reda på vad som är viktigt för mig och vad jag vill med mitt liv.

Jag tror på att:

• lycka kommer av passion, trygghet, kärlek, hängivenhet och vänskap. Inte av pengar, status och materiella ting.
• på egen hand hitta sin egen personliga dröm och att våga följa sitt hjärta. 
• allt man ger får man tillbaka, flera gånger om.
• inte döma andra människor då vi aldrig kan förstå andra människor fullt ut eller veta vad andra människors kall i livet är.
• hitta tryggheten i sig själv och att våga växa själv och tillsammans med andra, men aldrig någonsin på bekostnad av någon annan.
• en balans mellan arbete, vila, träning, sömn och socialt umgänge är viktigt för att ökat välmående. 
• våga utmana sig själv även om det är läskigt. Våga misslyckas, våga göra del, våga falla och, framför allt, våga försöka igen.
• leva passionerat och hängivet, älska mycket och vara ödmjuk inför livet.
• Magkänsla.
• våga visa känslor, ödmjukhet, respekt och omtanke.
• leva varje dag, ta vara på alla glädjeämnen och våga älska fullt ut, utan begränsningar eller hämningar. 

Och kanske en av de viktigaste sakerna - jag är fantastisk, precis som jag är, och det är Du också!

Trött, Kent och systersaknad

Att lägga ett benpass på en fredag när man tränat massor precis alla andra dagar i veckan är inte helt optimalt. Speciellt inte när fredagar är dagen innan veckans vilodag. Man är liksom lite trött då! Tyvärr känns det inte heller optimalt att klämma in ett benpass tidigare i veckan heller eftersom det är så mycket ben i min lunchklass jag kör på Skatteverket på tisdagar. Även om den klassen inte ger mig träningsvärk blir benen ändå utmattade.

Dagen pass då:

Vad?
Ben. Knäböj i smith, lårcurl på boll, fria knäböj med stång, lårcurl i maskin, benspark, benpress, utfallsgång.

Bonus?
Japp! Tre set bröst i pecdecen och lite mage.

Känslan?
Totalt utmattad. Noll tryck. Skakig, matt, mjölksyrig. Trött!

Det är inte alltid man har bra dagar. Oftast har jag ganska mycket tryck och energi i kroppen just nu, men i dag var dagsformen verkligen inte på topp. Sådana dagar har man och med tio pass på fem dagar i bagaget plus en del promenader och cykelturer är det kanske befogat. För lite sömn och för lite vila sätter också sina spår. Det är så många komponenter som ska passa ihop för att man ska känna sig på topp. I morgon blir det välbehövlig vilodag!

Vila har jag även i kväll. Njuter av lugnet, ensamheten och helgen. Jag älskar verkligen fredagar. Har ätit god middag och lite godis, myser omkring i myskläder och bara är. Hur fantastiskt är inte det?!

Lyckan var total när jag loggade in på Facebook och såg detta:

Underbara fantastiska Kent! MOJHNIJJ1Fdj (som jag antar kommer bli Petrolium på nya skivan) är min stora favorit. Jag bara ryser! 

Denna lilla Kent-nyhet gav mig lite extra systerlängtan. Kent är liksom Annas och min grej. När jag såg detta ville jag bara ringa och berätta så att hon inte hade missat, men så kom jag på att det inte går. San Francisco är så galet långt bort att jag inte kan greppa. Det är galet att man kan sakna någon så mycket och att man inte vänjer sig att det inte bara är ett telefonsamtal bort. Saknar och längtar till augusti då jag antagligen tar mig en liten USA-semester. Till dess lär jag även i fortsättningen få fälla båda en och två saknadstårar när jag kommer på hur långt bort hon är.

Alltid hand i hand, även om det är på distans just nu.

Nu ska jag fortsätta att njuta av min hemmakväll. Mitt älskade hem! 

Lycka och saknad

Dagarna går i en väldig fart och jag har en enorm känslomässig katastrof i kroppen. Känslorna åker berg- och dalbana och jag kan i princip gråta och skratta på exakt samma gång. Har fått vakna tre morgnar i rad bredvid min kärlek vilket är fantastiskt. Att man kan känna så som jag känner just nu är helt otroligt. Tankarna på framtiden gör mig varm i kroppen och jag känner en enorm lycka samt ett gigantiskt lugn med honom vid min sida.

På samma gång krockar dessa lyckokänslor enormt med en galet stor saknad efter min underbara och fantastiska lillasyster som numera är bosatt i Californien. Jag saknar henne så att det känns som att jag stundtals ska gå sönder. Jag saknar att kunna ringa korta och helt onödiga samtal när jag känner att det är någonting onödigt jag absolut måste berätta, jag saknar att ha systermyshelger, jag saknar våra galna upptåg. Jag saknar hela henne! Det är fruktansvärt jobbigt att sakna, men samtidigt en otrolig gåva då det innebär att man har människor som man älskar högt i sitt liv. Jag är så fruktansvärt stolt över min lilla fis som har åkt iväg på sin stora dröm. Jag vill att hon ska göra allt hon drömmer om här i livet, precis som att jag gör precis det jag drömmer om i livet, och jag vill att hon ska vara lycklig. För hur mycket jag än saknar henne är jag så glad att hon är där hon är nu och jag vill att hon ska vara kvar där. Känslokrock igen då jag för allt i livet inte vill ha hem henne ännu samtidigt som jag bara skulle vilja krama lite på henne just precis nu.

Systeryster, du vet om att vi måste planera in ett Skype-samtal där vi kan sjunga in sommaren tillsammans va?!

Två fantastiska och kärleksfulla helger

Förra helgen

Flying with my pilot! Även om jag är riktigt omaterialistisk i vanliga fall måste jag erkänna att det är roligt med en pojkvän med flygcert.

Det är nästan så att jag blir helt till mig i trasorna bara av tanken på hur het min kära pojkvän är...

Den här helgen



Somliga har ju lite lättare för sig än andra. Jag slet som ett djur för något år sedan för att behärska ett korrekt skulderstående. Andra sätter snygga huvudståenden efter typ en halvtimme. Behöver jag säga att jag är avundsjuk?! Nu har jag en utmaning. Minst sagt!

Själv föredrog jag lite styrka i fredags.

Jag var bra i går

Det är viktigt att kunna berömma sig själv. Att kunna ta steget tillbaka, se på det man gjort och tänka; "det här gjorde jag bra". Det är inte att skyta utan snarare att vara ödmjuk mot sig själv. Lika väl som vi måste kunna inse och reflektera över de fel och dåliga saker vi gör behöver vi lära oss att berömma och se alla rätt och bra saker vi presterar. Många gånger gynnar det oss dessutom att fokusera på de bra sakerna vi presterar, det som blir rätt och det vi gör bra. Felen ska rättas, bearbetas och reflekteras, men det är inte nödvändigt att straffa oss själva i oändligheten. Då är det viktiga att lyfta fram det positiva.

I går hade jag min torsdagsyoga på kvällen. Valde att satsa på en relativt dynamsik yogaklass som innehöll mestadels benstyrka, bålstabilitet och höftflexibilitet. Det blev bra. Riktigt bra! Hade majoriteten av mina fantastiska stammisar där och efter lite prat med några av dem innan klassen lyckades jag landa i en något, för yogan, överenergisk känsla i kroppen när jag satte mig på yogamattan. Vi körde igång och pang så kom den där känslan som jag så länge letat efter. Jag kände mig energisk, men lugn; intensiv, men distansierad till prestationer; flexibel, utan bekostand på styrkan. Närvarande, fokuserad, känslig. Jag kände mig yogig.

Det blev en fantastisk klass med ett helt underbart flow. Jag har haft en tung vårtermin på instruktörsfronten. Inte så att det märkts så mycket utåt, men på insidan har det enbart varit några få yogaglimtar. I går satt allt. Och lite till! Det var fantastiskt och jag, jag var en riktigt, riktigt duktig instruktör i går. Inte medelmåttig, inte okej, inte som vanligt. Utan mycket bättre! Jag gjorde ett bra jobb och det var häftigt att äntligen hitta det jag saknat. Hitta det på riktigt!

I dag har jag träningsvärk i rumpan och låren. Någonstans där mitt i allt flow lyckades jag även hitta en djuphet i positionerna som jag inte haft på länge. En djuphet, en styrka och en avslappning i ett som länge, länge varit bortblåst. Gårdagen satte verkligen ett märke på vad det är yoga faktiskt handlar om - mjukhet, närvaro, styrka, fokus. Och totalt noll krav på att prestera. För med handen på hjärtat, de senaste veckorna har mitt fokus legat så tungt på att prestera och att vara en bra instruktör, vilket i förlängningen bidragit med en motsatt effekt. Yoga är prestationslöst. I går släppte jag tankarna på prestation och landade i ren eufori. Tack mina fantastiska deltagare, tack kroppen och tack mig själv för att vi tillsammans gjorde ett så fantastiskt jobb i går.

Spinning in my heart

Körde mitt första spinningpass på säkert ett halvår i går. Tränade jättemycket spinning förr, speciellt förra våren, då jag hade kvar mitt träningskort på World Class samtidigt som jag instruerade för Korpen. I höstas och under vintern har jag enbart tränat på Korpen då jag tyckte att det kändes onödigt med ett extra träningskort då jag instruerar för Korpen och därför tränar gratis där. Korpen har dock inte spinning och någonstans har det fattats mig. Spinning är den absolut tråkigaste, förutom möjligen att springa på löpband, träningsformen jag vet. Och en av de bästa! Tråkigt för att det egentligen är ganska puckat att sitta instängd i en sal tillsammans med en massa andra människor som också svettas som grisar samtidigt som man trampar som en galning utan att komma någonstans. En av de bästa för att det verkligen utmanar psyket. Det är fruktansvärt lätt att fuska, lätta på motståndet och bara trampa luft när man blir lite trött. Då krävs det lite (h)järnvilja att fortsätta.

Som sagt så har spinningen fattats i mitt liv under vintern och för några veckor sedan bestämde jag mig för att skaffa mig ett gymkort på ett ställe där jag inte instruerar. Dels för att jag kände att jag ville träna någonstans där jag inte var intstruktör, men även för att jag faktiskt saknar den riktiga gymmiljön lite. Korpen har en otroligt varm och familjär miljö helt fri från prestationskrav. Rörelseglädje är nyckelordet och jag älskar verkligen den atmosfären. Träning ska vara roligt och kantas av gemenskap. Alla platsar. Korpen är fantastiska på det de gör och jag älskar mitt instruktörsjobb där, men jag saknade gymkänslan. Jag saknade det lite mer prestationsinriktade och bestämde mig därför för att ha ett till gymkort. På så vis får jag liksom det bästa av två världar.

Funderade ett bra tag på vilket gym jag ville välja och lotten föll till sist på Actic. Actic har två anläggningar i Linköping och med mitt kort kan jag träna på båda samt flera andra anläggningar i Sverige. Är riktigt nöjd med mitt val och har hittills mest huserat i gymmet samt varit på några BodyAttack-pass i gruppträningssalen.

Nytt träningsställe!

I går var det dags att börja jakten på "min" spinninginstruktör. Instruktören jag körde för på World Class, Jenny, är verkligen one of a kind och jag förstod att det skulle bli lite svårt att hitta någon som kom upp till den nivån. Så, i går började alltså letandet och jag hoppade upp på spinningcykeln för första gången på väldigt länge. Lyckades, på första försöket, hitta en riktigt duktig instruktör. Passet var bra uppbyggt och en salig blandning mellan intervaller, backar, backintervaller och massor mer. Nackdelen var väl att det kom lite vila mellan varje låt. Jag har gärna gasen i botten från start till mål. Det värsta som kan hända är liksom att man inte orkar och det är inte hela världen.

Svettades som en galning och lämnade en fin pöl under min cykel. Spinning är nog den träningsform som får mig att svettas absolut mest och någonstans är det så skönt. Pulsmässigt har jag svårt att dra upp pulsen riktigt ordentligt när jag spinnar. Löpmässigt har jag en maxpuls på drygt 206 och kan vid intervallträning toppa på någonstans mellan 197 och 200. Spinningmässigt kommer jag på sin höjd upp på drygt 85-87% av min maxpuls och då är det så jobbigt att det studsat stjärnor framför ögonen, benen skriker av mjölksyra och det susar i huvudet. Jag börjar inse att jag kanske helt enkelt har lite "olika" pulszoner och inte ska jämföra spinningen med löpningen utan istället utvärdera dem var för sig. Med mer regelbunden spinning igen kanske jag kan jobba mig upp mot en högre puls också. Skulle tro det!

Gårdagens pass

Tid: 49:09

Medelpuls: 145

Maxpuls: 172 

Känsla: Snart trillar benen av!

Var riktigt nöjd och glad på vägen hem från passet och somnade, efter mat och dusch, väldigt nöjd tillsammans med ett par otroligt matta ben. Skön känsla!

Inte alltid roligt

Att instruera är bland det bästa jag vet. Det är underbart att få ge träningsglädje, inspiration och att hjälpa människor till ett hälsosammare liv. Instruerandet tar upp väldigt mycket tid i form av fortbildning, förberedelser, tankar, fixande, resor till gymmet och så vidare, men det som det tar är ingenting i jämförelse med vad det ger. Det ger så sjukt mycket glädje, inspiration, värme, gemenskap och lycka. Jag växer som människa för varje vecka mycket tack vare mitt instruerande. Det är fantastiskt att få ge med mig av mina kunskaper om träning, hälsa och sådant.

Ibland är instruerandet dock allt annat än roligt. Jag har haft en lite svajande start på terminen, men just den biten har börjat lösa sig nu och instruerandet är numera lustfyllt och roligt. I dag var det inte viljan utan kroppen som sa ifrån.

Jag var ju sjuk större delen av förra veckan och det var först igår som jag friskförklarade mig. Kände att kroppen var riktigt med på noterna under core-klassen jag instruerade i går, men på vägen hem var jag lite seg i benen. Tänkte att det kanske mest berodde på att jag varit sjuk. I morse var det dock inte bara seghet som fanns i kroppen. Under min morgonyoga hade jag en otrolig smärta och stelhet i varje liten muskel. Kroppen skakade bara av att stå i en stående hund, en position som vanligtvis är rena avslappningen för mig. Nu gjorde allt ont och jag trodde nästan att jag inte skulle ta mig igenom klassen. Ville bara hem och lägga mig i sängen för att sova igen. Kände mig som en riktigt dålig instruktör dessutom, men jag antar att det är så det är ibland. Man kan helt enkelt inte alltid göra klasser som är bättre än den förra.

Tog mig hem på tunga ben och sedan iväg för att instruera lunchpass på Skatteverket - Core Puls. Kastade in handduken lite halvt och förklarade helt enkelt som det var. Dock i en lite förmildrad version. Därefter förklarade jag att jag skulle ta det lite lugnare än vanligt. Så, mina underbara Skatteverkskunder fick helt enkelt en något mindre energisk instruktör rent fysiskt, men en lika peppande instruktör rent verbalt och energimässigt, om inte mer. Blev en riktigt bra klass till slut ändå även om det kändes märkligt att inte göra alla knäböj, saxningar och utfall utan enbart starta igång dem inför varje ny övning, att inste stå i plankan mer än några sekunder och så vidare. Nästa vecka har jag lovat att bjuda på ny koreografi och ny musik. Ska bli roligt hoppas jag!

Tror det hela inte beror på att jag är sjuk utan snarare på för lite mat under för lång tid. Åt dåligt förra veckan när jag var sjuk och under helgen slarvade jag med mellanmål både på förmiddagen och eftermiddagen. Dessutom åt jag extremt lite kolhydrater i går, vilket nog också satt sitt spår när det kommer till träningen. Kosten är verkligen så oerhört viktig och det speglar sig direkt i träningen om jag slarvar någon dag. Kroppen behöver bra och ordentligt med bränsle för att orka prestera. En kost anpassad efter din kropp, dina mål och din livsstil är a och o för att må bra och prestera bra.

I dag har jag fyllt på med enorma mängder mat. Ligger nog på det dubbla mot vad jag brukar äta under en dag och då äter jag inte lite i vanliga fall heller. Har även hinkat i mig massor med vatten. Kroppen börjar kännas som vanligt igen så jag hoppas att det bara var lite energibrist som spökade. I morgon tänkte jag nämligen premiärspringa mina nya skor en vända innan jobbet och då vill jag ha pigga ben. Tidig morgonlöpning väntar alltså.

Våååårväder

Solbrillor, klarblå himmel, läsning på balkongen. Helt okej att vara dunderförkyld och stillasittande en dag som denna. Eller, egentligen skulle jag vilja springa. Springa, springa, springa. Men i brist på annat låter jag kroppen få en ordentlig återhämtning i solen samtidigt som min albinoliknande hy kanske kan få lite färg. Vad underbart det är med vårsol.

Nu väntar lunch och sedan mer vila. Laddar upp både fysiskt och psykiskt inför nästa vecka då det kommer att bli en ordentlig omvändning i mitt liv. Det har stormat en hel del hos fröken Jensens känslor under hösten och vintern. Ibland behöver man ett avbrott, en nystart och en omvändning i liv. Ibland behöver man dra förbannat hårt i nödbromsen, stanna upp och inse vad man egentligen håller på med. Livet rullar så lätt på och det är lätt att tappa kontrollen. Jag ser fram emot vad som komma skall, men det är samtidigt läskigt. Riktigt jäkla skitläskigt. Men, mer om det någon annan gång. Först ska jag landa i mig själv. Det behövs. Big time!

Back on track

Handen på hjärtat, vårterminen började tungt för mig på instruktörsfronten och fortsatte ner i en gigantisk, nattsvart avgrund. Vill inte gå in i detalj, men i det stora hela har det varit enormt tungt att köra klasser sedan vårterminen startade. Jag tror inte att det märktes utåt, utan det handlar snarare om en känsla jag haft inom mig och speciellt i yogan har jag haft svårt att verkligen komma till rätta. Yogan är speciell att insturera på så sätt att det helt enkelt inte går att kliva in i en roll och sätta upp en fasad, utan man måste vara mer nära sig själv för att kunna prestera på topp. Det är svårt att förklara, men att gå in i en roll som yogainstruktör blir liksom lite platt fall för känslan även om klassen i sig kan bli bra. Yogan handlar ju mycket om att kroppen och sinnet ska samarbeta och för mig har jag kroppsligt kunnat instruera, men den mentala biten har inte funnits där.

I förra veckan började det vända en del och i dag var jag verkligen tillbaka och mig själv igen. Känslan under hela klassen var helt fantastisk och jag ville bara fortsätta, fortsätta och fortsätta i all evighet. Jag njöt av varje sekund av att få dela med mig av en av de saker som jag faktiskt älskar mest - yogan. I dag blev det så tydligt varför jag gör det här. Det är underbart att få ge andra en del av yogans magiska värld. Efteråt var jag nästan gråtfärdig. Om deltagarna märkte någon skillnad vet jag inte, men för mig var förändringen gigantisk. Underbara, fantastiska yoga. Som jag älskar dig!

Närvaro, styrka, smidighet, avslappning och total kontroll, det är vad yogan är dör mig.

Byggde upp dagen klass i tre delar. Improviserade och gick på känsla som vanligt och det blev riktigt bra. I stora drag var upplägget enligt följande:

Inledning och andningsövningar (ca. 10 minuter)

Bli medveten om hur andetaget känns till en början, fokusera på att få in- och utandning lika långa, övergå i djupandning med stängd mun. Olika andrningsövningar där vi samtidigt mjukar upp kroppens olika leder och musler och förbereder för arbete. Andningsrotationer och så vidare. Andningsövningar där vi står på alla fyra - kuta-svanka, rotationer, parallell utsträckning och ihopdragning av ben och arm.

Dynamisk del (ca. 30 minuter)

Jobbade i ett ständigt flöde där vi enbart stannade till i några statiska plankor. Innehöll bland annat: rörliga krigare, framåtfällningar, kombinationslyft för ländryggen, trebent stående hund med indrag av knä mot magen, dynamiska ländryggsövningar. Fyra varv med: stående hund - armhävningsposition, excentrisk tricepsarmhävning - kobra - stående hund.

Nedvarvning (ca. 15 minuter)

Det blir en väldigt skön nedvarvning när man får vara stilla efter att ha jobbat konstant dynamiskt under föregående del. Halv duva, sittande framåtböjning i skräddarställning, fjärilen, baksida lår med ett ben sträck uppåt, nacksträckning, plogen, skulderstående, fisken och liggande twist.

Avslappning (ca. 3 minuter)

Avsluta med några minuters total avslappning i savasana. Avslutar i skräddarställning med inandning och tack.

Ungefär så var alltså dagens klass uppbyggd. Oftast börjar jag alltid klasserna med några solhälsningar efter andingsövningarna innan vi bygger vidare därifrån, men ibland är det så skönt att frångå detta. Solhälsningen är bra, men det finns väldigt många andra bra kombinationer och övningar som man kan bygga samman.

Nu ska jag forsätta njuta av den fantastiska känslan som finns i kroppen just nu och förhoppningsvis sova riktigt gott. Är sakligt mörbultad efter en väldigt plågsam, och otroligt välbehövlig, massage i dag. Har än en gång konstaterat vilka under detta kan göra. I morgon väntar en rätt träningslugn dag för min del. Lite yoga kanske, men inte så mycket mer än det. Tror att musklerna behöver en extra dags återhämtning efter tortyren på massagebänken innan de är redo att prestera igen.

Paket med posten

Min underbara lillasyster flyttade till USA för lite drygt en månad sedan. Jag saknar henne så att det gör ont, men är samtidigt så fruktansvärt glad och stolt att hon har förverkligat sin dröm. I dag när jag kom hem satt det ett rosafärgat paket med hjärtan i brevinkastet. Ett paket från min fina syster. I paketet fanns kanske den mest träffande presenten jag någonsin fått:

Grät som en galning ett tag. Blev så fruktansvärt glad samtidigt som det slog mig att hon är så otroligt långt borta. Tack fina för presenten! Den ska hedersinvigas vid något speciellt tillfälle tror jag allt!

Kvalitetshelg på hög nivå

Måndag, ny vecka och solen skiner för fullt. Har tillbringat helgen i Stockholm med massor av mys och kvalitetstid. Välbehövligt nu när veckorna är mer än intensiva. Ibland är det så skönt att pausa, åka iväg och ha absolut noll krav på att prestera eller göra saker. Tid att bara finnas till liksom.

Nu är det dock ny vecka och ny träningsvecka. Startar med ett styrkepass och lite löpning på gymmet i kväll. Efter att ha vilat upp kroppen i helgen känns det efterlängtat att husera bland hantlar och skivstänger, svettas lite och få en ordentlig endorfininjektion.

Men innan dess är det praktikdags för min del. Planeringsvecka denna vecka och sedan går jag ut på min slutpraktik vecka nio till tolv. Dags att kicka igång veckan ordentligt nu då.

Lyxplugg

Dåligt med sömn de senaste nätterna har resulterat i en ännu tröttare och mer sliten Emelie. Trögtänkt, förvirrad och allmänt urblåst i huvudet. Helst av allt hade jag önskat att jag hade kunnat ta ledigt i eftermiddags, men tyvärr finns inte riktigt tiden för det. Istället gjorde jag något jag aldrig gör annars - pluggade i sängen. Plugg i sängen är big no no i vanliga fall. Sängen ska liksom inte vara en kravfylld arbetsplats, men just i dag var det galet skönt att hoppa i myskläderna efter jobbet, bädda ner sig i sängen och plugga. Det hela hade dock varit ännu bättre om jag hade kunnat byta ut kurslitteraturen mot en skönlitterär bok, men man får helt enkelt göra det bästa av situationen.

Förutom den förvirrade hjärnan har det bristande sömnen även resulterat i en seg kropp som inte återhämtar sig efter träningen som den brukar. Ett ganska tydligt tecken på att jag har sovit för lite är när min kära kropp behöver mer återhämtning än vanligt. I vanliga fall är jag rätt lyckligt lottad som har en snabb återhämtning, men så är det alltså inte nu. Tog därför mitt förnuft till fånga och gav kroppen en aktiv vilodag i dag istället för att klämma in det planerade passet bröst, mage och ländrygg som jag tänkt bränna av innan kvällens yogapass. Nöjer mig med att instruera min yoga i kväll och så hoppas jag på piggare muskler i morgon då det väntar benpass. Tänkte nämligen slänga in lite bonusövningar för just bröst, mage och ländrygg då som kompensation för dagens uteblivna styrkepass. Att lyssna på kroppen i detta avseende är a och o. Hade jag inte haft min kvällsklass att instruera om lite mer än en timme hade jag nog tagit en lång dusch och sedan sovit ganska snart. Istället har jag laddat upp med lite extra mat under dagen i hopp om att det ska hjälpa kroppen att få lite mer energi.

Nu är det strax ombytesdags och sedan tid att ta sig iväg till gymmet. Termometern visar på tio minus, så jag tror att jag ska ta lite extra varma kläder i dag. Det brukar nämligen vara lite kyligt att ta sig hem på torsdagkvällarna när man är så där lagom yogaavslappnad.