Dagens tänkvärda

Vägen mot målet

Vilja

"Det finns mer i livet än att öka farten"

Våren har inneburit en omstart och en nystart på många plan för mig. Efter det att jag gick in i väggen i början av året och tillbringade de första månaderna med att gråta konstant så har jag därefter börjat återgå till mig själv igen. Med små, små steg i rätt riktning börjar energin, glädjen och passionen långsamt återvända till mig. Det är inte lätt och jag jobbar ständigt med att säga nej, inse när jag har tillräckligt och inte överboka mig med saker och ting. Ibland krävs det att jag tackar nej även till saker som jag egentligen kanske skulle vilja, men som jag inte hinner. Den här våren har givit mig ett helt nytt perspektiv på ordet vila.

Eftersom mitt största problem inte är att jag inte kan säga nej, utan att jag helt enkelt har lätt att bli fartblind och vill vara precis överallt hela tiden påminner jag mig själv om att jag inte måste skynda jämt. Ibland måste man stanna upp. Det är skrämmande att det är så modernt att ha en fullspäckad agenda. 

Som lite påminnelse om att livet är så mycket mer än att vara den mest effektiva och uppbokade människan så köpte jag ett budskapshalsband som en present till mig själv i dag. Så fint och viktigt! Detta kan vara ett av de viktigaste budskapen i livet för mig.

För helt ärligt. Det är inte att plugga mest, jobba mest, instruera flest klasser, ha bäst resultat på alla tentor, vara den mest tillgängliga vännen och liknande som gör mig lycklig. Det som gör mig lycklig har inte med prestationer att göra. Min lycka ligger i min fantastiska pojkvän som jag älskar mer än någonting annat, min underbara lillasyster som jag skulle kunna gå genom eld och vatten för, mitt jobb som varken kommer ge mig miljoner på banken eller berömmelse, men som varje dag ger mig så mycket lycka genom att jag vet att jag är på rätt ställe och så passionerad för det jag gör, min familj och mina vänner, min träning som gör att jag kan känna mig riktigt levande, stark och okrossbar, min kropp som är hel, frisk och unik, mitt hem och flera andra små ting som inte är kopplade till att prestera och vara bäst.

"Det finns mer i livet än att öka farten"

Spin off - Smal betyder inte vältränad och frisk

Sprang på ett tänkvärt och bra inlägg på Ems blogg - "Smal betyder inte vältränad och frisk!". Tänkvärt, klokt och sant. I dag hetsbantas det, löpsedlarna skriker ut lovord om bästa dieterna för att bli smal och kosttillskottsindustin sprutar ut sig galna bantningsmedel och måltidsersättningar som Nutrilett, Modifast och vad det nu kan vara. Samhället är i desperat behov av snabba quick fix där så lite jobb som möjligt behöver göras för att uppnå snabbast estetiska resultat. I ren okunskap och desperation äts det måltidsersättningar för att bli smal, för att gå ner i vikt. För det är ju smal som är det rätta, det man ska vara och hälsa blir många gånger samma sak som att vara smal.

Men, smal är inte automatiskt hälsa. Smal är inte vältränad. Smal kan många gånger vara närngsbrist, svaghet och raka motsatsen till hälsa. Smal kan absolut vara uthållig, vältränad och stark, men det är inte automatiskt så. Att svälta sig till pinnsmal är inte hälsa. En stark kropp är inte samma sak som en smal kropp. En stark hälsosam kropp får gott om näring, har starka muskler och orkar med att jobba. En stark kropp kräver massor av bra och näringsrik mat, mängder av träning och omvårdnad. En stark kropp orkar leva!

Det är skrämmande hur många det är som plågar sina kroppar i jakten på det smala idealet. Jag har själv varit där och det är hemskt. En kropp är inte mer värd för att den är smal. Att svälta sig smal är inte på långa vägar hälsa. En smal kropp har samma behov av bra och näringsrik mat och träning som en vältränad, överviktig eller vad det nu kan vara-kropp. På insidan händer i princip samma sak oavsett hur kroppen ser ut utåt. "Du som är smal behöver inte träna", "Du kan äta vad som helt, du som är så smal". Fel! Fel, fel, fel.

Det skrämmer mig att dagligen, på jobbet, på gymmet eller vart det nu kan vara, möta unga, oftast tjejer som jagar kilon och mår dåligt för att de inte är, i deras ögon, tillräckligt, smala. Det skrämmer mig att så många även lever på godis och glömmer att äta riktig mat. Och så undrar de varför studierna eller träningen inte går bra.

Blunda för löpsedlarna, strunta i måltidsersättningarna och sluta jaga kilon. Övervikt är inte hälsosamt, undervikt är inte hälsosamt. Bra värden är hälsosamt. En stark kropp är hälsosamt. Lyssna, känn efter och använd det sunda förnuftet.

Bilder lånade av Em

Smal betyder inte vältränad och frisk!

Ödmjukhet

Funderar på det där med dagsform. Det är så mycket som ska stämma - bra mat, regelbunden mat, lagom med vätska, sömn, träning, återhämtning och vila. Dessutom fysisk och psykisk närhet, mental balans och fokus. Jag tror att vi många gånger inte är tillräckligt ödmjuka mot våra kroppar. Det är lätt att titta snett på den, vara missnöjd, pressa den för hårt, låta den vila för lite, ge den fel mat, låta den vara utan närhet och så mycket mer. Det enkla blir komplicerat och svårtillägligt. Någon lever i ensamhet, någon annan ger kroppen för lite energi. En kropp blir pressad för hårt på träningen utan att någonsin bli återhämtad och en annan kropp får för lite fysisk aktivtet och för mycket skräp. Mitt i allt glömmer vi att lyssna! Lyssna på kroppen, på dess signaler och att lära oss vad kroppen egentligen säger, vad den vill och vad den är i behov av.

Jag har många gånger, under allt för lång tid, motarbetat min kropp. Tränat den för hårt, vilat för lite, ätit fel, givit kroppen för lite näring och för mycket skräp, tänkt elaka tankar om den. Men varför? Till vilken nytta? Kroppen är det bästa vi har. Min kropp är min bästa vän. Vi är ett team. Ett team som tillsammans kan uppleva helt fantastiska upplevelser. Jag vill vårda den, ta hand om den och vissa den stora doser av ödmjukhet, respekt och omtanke. Jag har länge glömt att lyssna, på olika sätt, men när jag väl stannade upp och verkligen hörde efter vad kroppen ville blev det så tydligt. Tillsammans har vi blivit starka, både fysiskt och mentalt. Det hänger ihop, det fysiska och mentala. Den fysiska träningen ger mig ett psyke av stål samtidigt som den psykiska träningen (närvaro, lära sig fokusera, lyssna på sig själv och lära sig hur kroppen fungerar) gör att jag kan prestera bättre i den fysiska träningen. Det hänger ihop. Är en del, en länk i kedjan, svag eller bristfällig faller så småningom hela systemet. Allt måste stämma, som sagt!

Jag vill ge min kropp det den behöver. Jag vill göra den starkare, mer uthållig och energisk. Jag vill samarbeta med den. För, kroppen är aldrig någonsin min fiende. Den är min bästa vän. Jag kan inte förvänta mig oanade prestationer om jag inte tar hand om den, lyssnar på den och samarbetar.

Det är viktigt att komma ihåg att kroppen alltid gör sitt absolut bästa hur illa vi än behandlar den, men med fel behandling kan den inte leva upp till våra förväntningar. Lyssna, känna efter och samarbeta - mina nyckelord till dit jag kommit i dag och dit jag vill ta mig framöver.



Kroppen, min bästa vän!



My body is my temple!

Att landa

Jag vet inte hur många gånger jag har påbörjat detta inlägg. Det första utkastet skrevs någon gång i februari och sedan dess har jag filat på detaljer, raderat allt, börjat om och fortsatt så i en evig cirkel. Det är lätt att vara personlig, det är svårare att vara privat. Många gånger har jag tänkt att bara låta allt passera, men samtidigt har jag lärt mig så fruktansvärt mycket om mig själv den här våren, och gör det fortfarande, så jag vill dela med mig. Vill vara öppen, även om jag inte tänker gå in på detaljer.

Jag har alltid varit en prestationsprinsessa. I allt! Jag har alltid haft pressen att vara bäst i skolan, den snällaste kompisen, bästa dottern, mest fantastiska systern och så vidare. I allt! På hästtiden hade jag alltid den mest välryktade hästen, den mest detaljerade träningsplanen, den mest välputsade sadeln och så vidare. Vem har satt kraven? Mestadels jag själv, så klart! Jag har gjort bra prestationer i skolan, varit en vän som ställt upp för familj och vänner, lyckats med allt jag tagit för mig och alltid, alltid, alltid presterat på topp. Och aldrig någonsin sagt ifrån när någon bett mig om en tjänst eller behandlat mig illa.

Med tiden har jag lärt mig att prioritera. Säga nej till det jag inte vill och ja till det jag vill göra. Sagt ifrån när jag blivit trampad på och vågat stå upp för den jag är och det jag tror på. Problemet som hängt kvar har varit prestationsprinsessan samt att jag haft svårt att säga nej till sådant som jag vill, men inte hinner göra. Jag har pressat mig själv till det yttersta för att hinna med allt, lyckas med allt och vara bra på allt.

I höstas pluggade jag 175%, jobbade 40%, instruerade drygt 6 klasser i veckan, var alltid en tillgänglig vän och gjorde en märklig känslomässig resa som tog mycket energi. Jag hade bättre studieresultat än någonsin tidigare, utvecklades explossionsartat som instruktör och avancerade på jobbet. Jag hade ett stort umgäng, ett rikt socialt liv och hittade på mycket saker med mina vänner. Men jag levde inte! Jag stannade aldrig någonsin upp, kände efter och bara var.

I våras tog det stopp. Med råge! En helvetes jävla smäll, för att vara helt ärlig. En lillasyster som flyttade till USA; känslor som återigen blossade upp och blev till kärlek, en kärlek bosatt i Stockholm som ständigt kräver att man säger hej då, helg efter helg och en trötthet som kom i kapp efter en helt galen höst (som föregåtts av år efter år av press och stress) var droppen. Jag grät mig igenom januari samtidigt som jag intalade mig att jag skulle klara av att jobba 40%, läsa 67,5 hp på en termin, instruera samt vara en bra flickvän, vän, dotter, syster och allt vad det kan vara. Det gick inte och i samma veva kom räddningen. Jag fick ett jobberbjudande om en utökad tjänst.

Jag jobbade 40% som vikarie på en högstdieskola i höstas och det var på denna skola jag nu fick erbjudande om ett jobb terminen ut. 75% speciallärare med fokus på svenska som andraspråk och resurs även i andra ämnen. Det kändes som en gåva från ovan. Så lägligt och även om det var ett fruktansvärt svårt beslut tog jag ett studieuppehåll, vilket är någonting mitt prestationssinne egentligen aldrig tillåtit.

Våren har sedan varit en lång transportsträcka för att ta mig uppåt igen. Från att ha gråtit konstant (fick låsa in mig på toan på jobbet när jag fick attacker), haft enorm ångest över allt, knappt orkat ta mig ur sängen och varit så trött att jag önskat att jag aldrig mer behövde vakna har det blivit ljusare och ljusare. Efter ett tag märkte jag att det gick lättare att gå upp, jag började skratta på riktigt igen, jag började se saker omkring mig igen och gick inte runt i ett konstant mörker. Det blev lättare att andas, jag började planera framtiden igen och, framför allt, det var kul att gå till jobbet.

I dag jobbar jag 75%, studerar halvtid (har kvar min extrakurs i svenska som andraspråk, men har helt studieuppehåll från lärarprogrammet) och lever. Jag lever! Det är fortfarande tungt bitvis, jag får fortfarande hemska attacker av ångest där jag gråter så det känns som att jag ska gå under, men det går åt rätt håll. Och jag har lärt mig så mycket. Så fruktansvärt mycket om mig själv. Att prestera bleknar i takt med att jag inser hur mycket livet har att erbjuda. Jag är inte en bättre människa för att jag har alla rätt på tentan, insturerar flest klasser i veckan, har högst arbestbelastning eller är den bästa vännen.

Den här våren har varit en tid att ta ett steg tillbaka. En tid att ägna tid, tanke och energi åt mig själv. Att landa och att växa. Att inse att livet är fantastiskt! Att bli trygg med kärleken. Att bli trygg med att ta det lugnt (lugnare). Det har varit en tid då jag sängt garden och tagit ett steg tillbaka. Jag har instruerat mindre, varit mindre social och tillgänglig, men jag har fokuserat mer på mig själv och det som verkligen betyder något.

Det är fantastiskt att inte möta ett vandrande lik när jag ser mig själv i spegeln på morgonen, det är fantastiskt att skratta så att jag tror att magen ska gå sönder, det är fantastiskt att känna att kroppen blir starkare och svarar bättre på träningen. Det är fantastiskt att våga älska och att bli älskad. Kärleken har gjort mig otroligt gott den här våren samtigt som det är den som fått mig att verkligen känna efter också.

Livet är verkligen en lång lärandeprocess. Man lär av sina misstag, inser vad som är viktigt och vad som faktiskt inte spelar så stor roll. Jag har (förhoppningsvis) en lång väg kvar på livets krokiga stig, men den här våren har verkligen varit lärorik. Jag önskar ingen det jag gått igenom, men jag önskar att delge det jag lärt mig för att få andra att inse det jag insett.

Öppet, naket och personligt inlägg. Känns konstigt, men samtidigt bra. Det är så här mycket jag vill berätta, inte mer och inte mindre. This is my story.

Frihet

"The world is yours"

”The world is yours."

Att drömma, att hoppas, att önska, att leva. Livet är häftigt. Livet är mitt. Och ditt. Mitt liv. Ditt liv. Min chans att göra vad jag vill. Skapa det jag vill. Bli det jag vill. Din chans att göra, skapa och bli det du vill.

”The world is yours."

Det snackas fruktansvärt mycket skit. Snack om den och den som gjort det och det. Snack om att andra gör eller inte gör på ett visst sätt istället för att bara göra något åt sitt eget liv. Skapa egen lycka och framgång. Egna drömmar, livsmål och vägar.

”The world is yours."

Livet är för kort, för dyrbart, för att slösas bort. För kort, för dyrbart, för att inte hängivet göra det man älskar. För kort, för dyrbart, för att inte leva passionerat och fulländat.

”The world is yours."

Jag har landat och vet vad jag vill, vart jag strävar och vad jag har för mål. Mitt liv, mina val. The world is yours and the world is mine.

Att tro och att hitta tro

Jag är övertygad om att alla människor behöver en övertygelse, en livsuppgift och någonting att tro på. En tro som får oss passar oss själva och får oss att växa. Det kan vara en religiös övertygelse i traditionell mening, men det behöver absolut inte vara det. Det viktigaste är att hitta sin egen tro och på så vis lära känna sig själv, ta reda på vad man egentligen är övertygad om och då även acceptera att andra inte tror och tycker som jag. Vi är alla olika och vi är alla hängivna åt otroligt skilda saker, men en personlig tro skänker många gånger ett lugn och en trygghet att luta sig emot.

Jag är inte religiös i traditionell mening, men med en religionslärarutbildning i bagaget och ett enormt intresse för livsåskådningar av olika slag är det svårt att inte reflektera över vad jag egentligen tror på. Vad är min personliga tro? Bara för att man inte praktiserar någon religion så tycker inte jag att det betyder att man är utan tro. Tvärtom. Alla tror. En tro kan vara så väldigt många olika saker. Att hitta sin egen tro innebär till mångt och mycket att även hitta sig själv. Att ta reda på vad som är viktigt för mig och vad jag vill med mitt liv.

Jag tror på att:

• lycka kommer av passion, trygghet, kärlek, hängivenhet och vänskap. Inte av pengar, status och materiella ting.
• på egen hand hitta sin egen personliga dröm och att våga följa sitt hjärta. 
• allt man ger får man tillbaka, flera gånger om.
• inte döma andra människor då vi aldrig kan förstå andra människor fullt ut eller veta vad andra människors kall i livet är.
• hitta tryggheten i sig själv och att våga växa själv och tillsammans med andra, men aldrig någonsin på bekostnad av någon annan.
• en balans mellan arbete, vila, träning, sömn och socialt umgänge är viktigt för att ökat välmående. 
• våga utmana sig själv även om det är läskigt. Våga misslyckas, våga göra del, våga falla och, framför allt, våga försöka igen.
• leva passionerat och hängivet, älska mycket och vara ödmjuk inför livet.
• Magkänsla.
• våga visa känslor, ödmjukhet, respekt och omtanke.
• leva varje dag, ta vara på alla glädjeämnen och våga älska fullt ut, utan begränsningar eller hämningar. 

Och kanske en av de viktigaste sakerna - jag är fantastisk, precis som jag är, och det är Du också!

Dagens tänkvärda

Bild

Dagens tänkvärda

Dagens tänkvärda

"Det är först när du lärt dig älska dig själv som du kan älska andra fullt ut. Det är först när du öppnat ditt eget hjärta som du kan beröra andras."

Dagens tänkvärda

"Lita på dig själv. Skapa det liv du vill leva. Gör det bästa och mesta av dig själv genom att blåsa liv i möjligheternas gnistor inom dig så att de slår upp till lågor av verklighet."
Foster C. McClellan

Dagens tänkvärda

Dagens tänkvärda

Dagens tänkvärda

Bild

Livet

Hittade ett underbart citat på en väns Facebook:

"I livet finns fem saker som du inte får tillbaka: Stenen som du redan kastat, orden du har sagt, ögonblicken du inte tog vara på, tiden som redan har passerat och chanserna du inte vågade ta. Livet är kort så omge dig med människor som uppskattar dig och får dig att blomma. Var ärlig och sann, kyss sakta, älska helhjärtat, skratta hysteriskt och ångra INGENTING som fick dig att le!"

Det är så sant och så fint. Lev i dag, lev i morgon, lev varje minut. Livet är kort, dyrbart och helt fantastiskt. Livet är värt att ta tillvara på. Välj ditt liv, hitta ditt kall och gör det ditt hjärta slår för. Våga leva, våga chansa, våga ta risker och våga tro på dig själv. Våga älska, våga hoppas och våga vara lycklig. Våga lev varje sekund!

Dagens tänkvärda

"Med pengar kan man:

- köpa ett hus, men inte trivsel.
- köpa en säng, men inte sömn.
- köpa en klocka, men inte tid.
- köpa en bok, men inte kunskap.
- köpa en position, men inte respekt.
- betala en läkare, men inte köpa hälsa.
- köpa en själ, men inte liv.
- köpa sex, men inte kärlek."

- Kinesiskt ordspråk -

Avslut och nystart

Årets sista dag är här. Ett perfekt tillfälle att tänka tillbaka på det passerade året, göra någon form av avslut och på samma gång blicka framåt. Jag har inga nyårslöften i form av att gå ner si eller så många kilon eller vad det nu kan vara. Däremot brukar jag formulera drömmar och mål inför det kommande året samtidigt som jag summerar och avslutar året som gått.

2011 var året då:
- jag började jobba som instruktör. Körde två yogaklasser i veckan under våren och utökade sedan med strax över fem klasser i veckan under hösten. Yoga och corepuls på schemat samt en hel del core och easyline som vikarie.

- jag insåg att jag nog aldrig kommer att släppa mitt instruerande.

- jag hade flera underbara och minnesvärda träningsupplevelser. Förutom allt instruerande så många timmar med löparskorna på fötterna, en underbar helg i Stockholm på konventet "Best of the best" tillsammans med några av mina underbara Korpenkollegor, terminsstarter med Korpens inspirationskväll i januari och Korpens konvent i augusti för oss instruktörer, instruktörsutbildningar och, kanske främst, massor av skratt, svett, träningsglädje och en enorm värme och gemenskap.

- jag, främst under höstterminen, utvecklades så explossionsartat som instruktör att jag faktiskt själv märkte av vilka stora steg jag tog framåt.

- jag fick jobb i vikariepoolen och senare som vikarie på en högstadieskola i Linköping. Växte som lärare och kom på att jag faktiskt befinner mig på helt rätt plats. Jag är som gjord för att vara i klassrummet.

- min lillasyster tog studenten och jag kom på att hon faktiskt inte var sex år längre...

- flera av mina nära vänrelationer utvecklades ytterligare och blev ännu mer djupa och starka.

- öppnade mitt hjärta, vågade lyssna på vad jag egentligen ville och släppte taget om förnuftet även fast det är fruktansvärt läskigt ibland.


2012 är året då:
- jag ska fortsätta att utvecklas som instruktör och fortsätta njuta av att instruerandet kan vara bland det roligaste man kan göra.

- jag ska satsa mer på min egen träning och då främst styrketräningen under vintern och löpningen under sommaren.

- jag ska få in en dansklass i veckan. Inte för att jag ska bli bätte på att dansa, utan för att det är så fruktansvärt roligt trots min kassa taktkänsla och brist på dasanta kunskaper.

- jag ska ta min lärarexamen!

- jag ska njuta, älska, våga, skratta, gråta, satsa, känna efter. Leva!

Tack 2011, välkommen 2012.

2012 - flying high. Med fötterna på jorden och huvudet bland stjärnorna. If you can dream it, you can be it!