Rädslan för att inte räcka till

Rädslan för att inte räcka till låser mig. Att inte räcka till för mig själv, i mitt förhållande, för mina vänner, på jobbet, i studierna, som instruktör och så mycket mer. Min kraschlandning direkt in i väggen i början av året har tagit tid att repa sig ifrån. Eller rättare sagt, den tar tid att repa sig. För resan är inte över. Det är en process. En ständigt pågående process. En process som givit mig en ganska ordentlig käftsmäll den senaste veckan.

Det skrämmer mig att jag inte orkar lika mycket som tidigare. Det skrämmer mig att allt jag gör tar längre tid än vad jag är van vid. Och mest skrämmer det mig att jag bitvis inte känner igen mig själv. Att mitt humör växlar, att jag börjar gråta utan anledning och att jag är så fruktansvärt, jävla trött hela tiden. För även om det går framåt är det hela tiden en kamp.

Jag saknar min energi, jag saknar ett händelserikt liv och jag saknar att känna mig inspirerad och motiverad till det jag företar mig. Jag saknar att sikta mot ett mål, jag saknar farten i livet och jag saknar kicken av att nå ett mål. Det är nyttigt för mig att dra ner på kraven, på tempot, men samtidigt så vet jag att jag behöver farten för att verkligen leva. Jag älskar fart, men jag har lätt att bli fartblind. Det är den balansen jag behöver lära mig. Hålla farten uppe för att må bra, men inte köra så fort att jag inte märker hur fort det går.