Att landa

Jag vet inte hur många gånger jag har påbörjat detta inlägg. Det första utkastet skrevs någon gång i februari och sedan dess har jag filat på detaljer, raderat allt, börjat om och fortsatt så i en evig cirkel. Det är lätt att vara personlig, det är svårare att vara privat. Många gånger har jag tänkt att bara låta allt passera, men samtidigt har jag lärt mig så fruktansvärt mycket om mig själv den här våren, och gör det fortfarande, så jag vill dela med mig. Vill vara öppen, även om jag inte tänker gå in på detaljer.

Jag har alltid varit en prestationsprinsessa. I allt! Jag har alltid haft pressen att vara bäst i skolan, den snällaste kompisen, bästa dottern, mest fantastiska systern och så vidare. I allt! På hästtiden hade jag alltid den mest välryktade hästen, den mest detaljerade träningsplanen, den mest välputsade sadeln och så vidare. Vem har satt kraven? Mestadels jag själv, så klart! Jag har gjort bra prestationer i skolan, varit en vän som ställt upp för familj och vänner, lyckats med allt jag tagit för mig och alltid, alltid, alltid presterat på topp. Och aldrig någonsin sagt ifrån när någon bett mig om en tjänst eller behandlat mig illa.

Med tiden har jag lärt mig att prioritera. Säga nej till det jag inte vill och ja till det jag vill göra. Sagt ifrån när jag blivit trampad på och vågat stå upp för den jag är och det jag tror på. Problemet som hängt kvar har varit prestationsprinsessan samt att jag haft svårt att säga nej till sådant som jag vill, men inte hinner göra. Jag har pressat mig själv till det yttersta för att hinna med allt, lyckas med allt och vara bra på allt.

I höstas pluggade jag 175%, jobbade 40%, instruerade drygt 6 klasser i veckan, var alltid en tillgänglig vän och gjorde en märklig känslomässig resa som tog mycket energi. Jag hade bättre studieresultat än någonsin tidigare, utvecklades explossionsartat som instruktör och avancerade på jobbet. Jag hade ett stort umgäng, ett rikt socialt liv och hittade på mycket saker med mina vänner. Men jag levde inte! Jag stannade aldrig någonsin upp, kände efter och bara var.

I våras tog det stopp. Med råge! En helvetes jävla smäll, för att vara helt ärlig. En lillasyster som flyttade till USA; känslor som återigen blossade upp och blev till kärlek, en kärlek bosatt i Stockholm som ständigt kräver att man säger hej då, helg efter helg och en trötthet som kom i kapp efter en helt galen höst (som föregåtts av år efter år av press och stress) var droppen. Jag grät mig igenom januari samtidigt som jag intalade mig att jag skulle klara av att jobba 40%, läsa 67,5 hp på en termin, instruera samt vara en bra flickvän, vän, dotter, syster och allt vad det kan vara. Det gick inte och i samma veva kom räddningen. Jag fick ett jobberbjudande om en utökad tjänst.

Jag jobbade 40% som vikarie på en högstdieskola i höstas och det var på denna skola jag nu fick erbjudande om ett jobb terminen ut. 75% speciallärare med fokus på svenska som andraspråk och resurs även i andra ämnen. Det kändes som en gåva från ovan. Så lägligt och även om det var ett fruktansvärt svårt beslut tog jag ett studieuppehåll, vilket är någonting mitt prestationssinne egentligen aldrig tillåtit.

Våren har sedan varit en lång transportsträcka för att ta mig uppåt igen. Från att ha gråtit konstant (fick låsa in mig på toan på jobbet när jag fick attacker), haft enorm ångest över allt, knappt orkat ta mig ur sängen och varit så trött att jag önskat att jag aldrig mer behövde vakna har det blivit ljusare och ljusare. Efter ett tag märkte jag att det gick lättare att gå upp, jag började skratta på riktigt igen, jag började se saker omkring mig igen och gick inte runt i ett konstant mörker. Det blev lättare att andas, jag började planera framtiden igen och, framför allt, det var kul att gå till jobbet.

I dag jobbar jag 75%, studerar halvtid (har kvar min extrakurs i svenska som andraspråk, men har helt studieuppehåll från lärarprogrammet) och lever. Jag lever! Det är fortfarande tungt bitvis, jag får fortfarande hemska attacker av ångest där jag gråter så det känns som att jag ska gå under, men det går åt rätt håll. Och jag har lärt mig så mycket. Så fruktansvärt mycket om mig själv. Att prestera bleknar i takt med att jag inser hur mycket livet har att erbjuda. Jag är inte en bättre människa för att jag har alla rätt på tentan, insturerar flest klasser i veckan, har högst arbestbelastning eller är den bästa vännen.

Den här våren har varit en tid att ta ett steg tillbaka. En tid att ägna tid, tanke och energi åt mig själv. Att landa och att växa. Att inse att livet är fantastiskt! Att bli trygg med kärleken. Att bli trygg med att ta det lugnt (lugnare). Det har varit en tid då jag sängt garden och tagit ett steg tillbaka. Jag har instruerat mindre, varit mindre social och tillgänglig, men jag har fokuserat mer på mig själv och det som verkligen betyder något.

Det är fantastiskt att inte möta ett vandrande lik när jag ser mig själv i spegeln på morgonen, det är fantastiskt att skratta så att jag tror att magen ska gå sönder, det är fantastiskt att känna att kroppen blir starkare och svarar bättre på träningen. Det är fantastiskt att våga älska och att bli älskad. Kärleken har gjort mig otroligt gott den här våren samtigt som det är den som fått mig att verkligen känna efter också.

Livet är verkligen en lång lärandeprocess. Man lär av sina misstag, inser vad som är viktigt och vad som faktiskt inte spelar så stor roll. Jag har (förhoppningsvis) en lång väg kvar på livets krokiga stig, men den här våren har verkligen varit lärorik. Jag önskar ingen det jag gått igenom, men jag önskar att delge det jag lärt mig för att få andra att inse det jag insett.

Öppet, naket och personligt inlägg. Känns konstigt, men samtidigt bra. Det är så här mycket jag vill berätta, inte mer och inte mindre. This is my story.