Att hitta rätt

Jag har ganska länge känt att träningen är min passion. Eller snarare att träning, kost och hälsa är det. Träningen har då varit en del i en helhet och någonting jag tyckt väldigt mycket om. Jag har ändå alltid tyckt att någonting fattats. Jag har gillat träningen, men den har liksom inte varit the thing. Som gammal hästtjej har jag nog saknat den passionen jag en gång kände i ridningen. Det var mitt allt! Min stora hobby och livsstil.

Sedan hösten 2008 har jag tränat mycket. Långt mycket mer än de flesta och jag har älskat det, men jag har ändå känt att någonting fattats. Våren 2009 började jag springa på ett annat sätt än jag gjort tidigare och gillade det mer och mer. Hösten 2009 hittade jag in i gruppträningssalen för första gången på riktigt, om man bortser från diverse Friskis-pass och så, och trodde att jag hade hittat min träningskärlek där. Gick på alla möjliga sorters klasser och tränade det som var roligt, helt utan struktur och baktanke.

I början av 2010 blev jag intvingad på ett yogapass och dessutom ivägtjatad ett par gånger till. Sen var jag fast. Gick min yogainstruktörsutbildning i augusti samt december 2010 och började instruera januari 2011. Yogan gav mig massor och jag älskade, och älskar, det. Men fortfarande, någonting saknades. Kompletterade med fler utbildningar i andra träningsformer. Kul, men fortfarande inte tillfredsställd.

Jag har under dessa år försökt intyga mig själv att jag verkligen brinner för all typ av gruppträning, att jag ska börja gå på massor av danspass för att lära mig dansa för det tycker jag är roligt, att jag ska bli långdistanslöpare (jag är långsam och otroligt uthållig så det passar faktiskt mig rent fysiskt, men inte mentalt, då blir jag uttråkad). I höstas instruerade jag i snitt sex klasser i veckan och jag älskade det. Det var roligt, givande och helt underbart, men samtidigt saknades ändå den sanna passionen. Den där passionen som jag en gång känt för ridningen och hästarna och som jag vet att jag vill ha i ett intresse.

Nu har det vänt. Under våren bestämde jag mig för att verkligen helhjärtat satsa på styrketräningen för det är faktiskt det jag gillar mest. Visst har jag styrketränat en del förut, mest funktionell styrka i gruppträningssalen, både som instruktör och deltagare, samt något helkroppspass i gymmet varje vecka. För styrka behöver man för att bli en bra löpare, eller en bra instruktör. Och så i vardagen så klart. Vardagsstyrka är självklart viktigt och ja, man behöver styrketräningen för att bli en bra och skadefri löpare. Men, här kommer kruxet liksom, jag är ingen löpare. Jag tycker om att springa, ibland, men inte jämt. Det är liksom inte löpningen som är min passion hur mycket jag än intalat mig själv det. Gruppträningen då? Jag älskar att insturera mina klasser, men det är inte jag att enbart, som i höstas, instruera och aldrig träna själv. Och när det ska instrueras är det yogan jag gillar att instruera mest. Jag älskar att få förmedla yoga till andra och gör det gärna några gånger i veckan, men där är det stopp sen. Det mitt hjärta verkligen klappar för är styrketräningen. Jag fullkomligt älskar styrketräningen. Löpningen och yogan får gärna vara komplement som kommer in någon gång i veckan, men basen är styrka. Traditionell, tung styrketräning som bygger muskler.

Jag älskar muskler, jag älskar en fit kropp, jag älskar starka kroppar. Egentligen har jag vetat det ett tag. Att min passion ligger här, men jag har frångott det. Varför? Tja, för att jag alltid satt upp en attityd att träning ska vara roligt och att jag bara tränar för nöjesskull och skiter i om jag blir snygg av det eller ej. Fel! Och rätt! Träning ska vara roligt och jag skulle aldrig någonsin träna något bara för att det skulle ge mig en snygg kropp. Men, jag skiter inte i hur jag ser ut. Jag tränar för att det är roligt, förbannat jäkla roligt, och för att jag vill forma min kropp. Jag älskar konturerna av musklerna som fuxit fram under våren. Jag älskar känslan av att känna musklerna under huden. Jag älskar att jag börjar se stark ut. Uthållighetsstyrka i all ära, men jag vill ha muskler som syns också. Nu har jag förvisso en väldigt lång väg kvar att gå innan jag nått mitt ideal, men jag är på väg och den största utmaningen har varit att komma över detta rent psykiskt. Erkänna att jag har en drömkropp som jag vill sikta mot. En drömkropp som kommer att kräva massor av träning, dicisplin och tid, men som jag ska nå. Träningen blir mer estetiskt inriktad. Den har fått ett annat fokus. Men, det är inte något fel att vilja skapa sin drömkropp. Det är inte någonting fult att vara fåfäng, utseendefixerad och målmedveten med sitt utseende. Hade träningen, och livet, enbart handlat om det hade jag verkligen varit ute och cyklat, men så är det inte nu. Nu är detta en del av vad jag vill uppnå med min träning. För träningen ger mig fortfarande otroligt mycket rent mentalt. Jag blir mentalt stark av min träning. Jag blir en trevligare människa av min träning. Och nu vill jag även bli en snyggare människa av min träning. För det är så. Det är verkligen så jag känner och vill! Det får vara kul med muskler, det får vara en trigger att sikta mot en drömkropp och det får vara okej att vara mån om sitt utseende.

I grunden är det kärleken till styrketräningen som driver mig i min träning. Jag älskar känslan av att orka lyfta tyngre vikter, att bli starkare och att utvecklas. Jag älskar att träna tungt och hårt! Jag älskar att träna mjukt och flexibelt med yogan också och den kommer jag aldrig att släppa, men den är inte mitt huvudfokus nu.

Rörigt och snurrigt fredagsinlägg som jag funderat på ett tag. Svårt att få trådarna att gå ihop och att inte vinkla det fel, men ungefär så här känns det. Jag har landat i mycket den här våren och så även i träningen. Nu ska jag utvecklas, både mentalt och fysiskt, lära mig mer och verkligen sikta mot mina mål. För det krävs det tid, tålamod, samarbete med kroppen och mängder, mängder av passion. Nu kör vi! Live your dream!