Ingen solskenscyklist

Världens mest envisa förkylning tyckte visst att den skulle bosätta sig i min kropp, vilket gjorde att jag snällt fick ta en liten viloperiod. Tänkte cykla i lördags, men bestämde att en extra vilodag nog var bra för att inte starta för tidigt och riskera att bli sjuk igen, så i går var det dags att rulla ut cykeln.

Jag hade som mål att cykla lugnt och bara njuta. Vaknade på morgonen och möttes av spöregn. Jag älskar att träna i regn, men träningscykla i regn har jag inte gjort tidigare. Var så pepp på att få hoppa upp på sadeln igen så regnet stoppade mig inte. På med massor av kläder, som inte räckte, och så iväg.

Cyklade ut mot Sturefors och sedan vidare mot Sturefors slott. En runda på tre mil och ett snitt på ungefär tjugo kilometer i timmen blev en bra runda. Så skönt att komma ut och ja, jag älskar att cykla i regn konstaterade jag i går.

Efter passet fick det bli en varm dusch och sedan storrengöring av cykeln, som var mer grå/svart än vit. Nu står en ren och fin cykel hemma igen och jag funderar på vad jag bör köpa för cykelregnkläder. I går körde jag med soft shell-jacka, funktionströja och merinoullströja närmast kroppen. Det höll mig varm och någorlunda torr på överkroppen, men skulle behövt en jacka som står emot regn något mer, som jag kan dra ovanpå jackan. På underkroppen hade jag cykelbyxor, löpartights och benvärmare, men det räckte inte. Måste köpa merinoullsbyxor samt ett par regnbyxor anpassade för cykling. Har läst på en del och det verkar som att det är just cykelregnkläder som gäller eftersom de visst ska andas. Regnälskare som jag är känns det värt att lägga lite pengar på bra regnkläder att cykla i. Förhoppningsvis kanske det håller mig lite torrare, lite längre i alla fall.

Jag (hjärta) Östgötaslätten

Jag älskar Linköping. I augusti är det sju år sedan jag flyttade hit och att flytta härifrån känns ganska otänkbart. Jag älskar verkligen den här staden.

Genom åren har jag lärt mig att hitta mina smultronställen och det finns gott om dem. De första fem åren här var jag billös och kunde mestadels bara utforska de mer centrala delarna. Sen blev jag med sambo, och således även med bil, och då började jag hitta andra fina ställen en liten bit utanför stan. Nu när jag blivit med racer har jag hittat ännu mer finställen. Små snirkliga vägar med underbar natur. Detta är en av sakerna jag verkligen älskar med cykling - att se alla fina vägar som finns runt omkring mig. Min cykel är ett underbart träningsredskap och transportmedel.

Denna långfredagsmorgon har jag ägnat åt att googla fina landsvägsrundor här omkring. Jag känner att mina tremilsrundor börjar bli korta och jag vill komma längre, se mer nu.

Har bläddrat igenom Dessis kategori "Landsväg" nu på morgonkvisten och med hennes fina bilder på mitt älskade Linköping med omnejd går det inte annat än att bli förbannat cykelsugen. I sommar har jag sju veckor lång semester och då ska jag passa på att utforska Östgötaslätten ordentligt. Men, jag börjar redan nu så klart!

Fantastiska Östgötaslätten.
Bild: VisitLinkoping

Hela känslohavet stormar

I går kväll cyklade Oskar och jag en tremilsrunda. Det var minst sagt hela känslohavet stormar. Vi började med att cykla ut mot Sturefors. Självklart var det tungt som bara den, men det är det ju alltid den första milen för mig. Lång startsträcka liksom.

I Sturefors cyklade vi upp för Stureforsbacken och väl uppe hade jag kommit igång. Sen fortsatte vi bort mot Kolbyttermon och försökte ligga lite på rulle. Att cykla först är no problem för mig, att cykla parallellt går fint, men att ligga nära bakom tycker jag är skitläskigt. Vad sjutton händer om han där framme cyklar omkull och jag inte hinner svänga undan liksom. Blir frustrerad på mig själv att det ska kännas så obehagligt, men samtidigt vet jag att det är träning som behövs. Jag var rädd för nedförsbackarna första vändorna på racern också bara för att jag inte tycket att jag hade koll. Att forcera rädslan är det sämsta man kan göra. Ut med den bara och träna lugnt och försiktigt. Jag vet att jag nog skulle behöva träna mycket på detta. Vill ju kunna cykla klunga snart. Bara våga, vara våga, vara våga!

Hur som helst, det kändes bättre mot slutet. Vid Kolbyttermon tog vi höger på Rosenkällavägen mot Linköping. Oskar cyklar ifrån mig på platten, jag cyklar ifrån honom i backarna. Vi är väldigt olika, men det är roligt eftersom man får lite utmaning. Kände mig som starkast i stan i backarna, men som världens ynkligaste snigel när det var platt. Träna, träna, träna!

Tre mil börjar kännas kort nu. Visst, jag blir trött av spurter och så, men jag behöver längre pass där jag bara ligger och kör på. Tjejvättern närmar sig och jag vill i alla fall ha cyklat några sex till åtta mil långa pass innan dess.

Vi har bestämt oss för en påskhelg hemma, vilket känns väldigt väldigt skönt. Ett av målen blir att hitta runt Rängen, vilket sägs vara en väldigt fin runda.

IK NocOut.se

Jag har anmält mig till en cykelklubb. Eller snarare, jag har anmält mig till en cykel-, triathlon-, löpning-, simning- och några andra mindre sporter-klubb. Jag har anmält mig till en träningsklubb helt enkelt. Jag har anmält mig till IK NocOut.se.

Har känt ett bra tag att jag vill cykla lite med en klubb ibland. Absolut inte varje gång och kanske inte varje vecka heller, men ibland. Nu har jag ju aldrig cyklat klunga och jag är varken stark, snabb eller duktig som cyklist. Men hey, inte sjutton kan jag bli om jag inte utmanar mig själv heller. Även om det är läskigt tror jag att det kan vara nyttigt att cykla med duktigare cyklister ibland också. Jag borde liksom utvecklas fortare då.

NocOut är en klubb jag har hört mycket gott om. Det är inte en renodlad cykelklubb, utan de arrangerar en rad olika träningspass och så för sina medlemmar. Min tanke är att det kanske går att springa lite med dem också, framförallt under vinterhalvåret då racern får gå i ide. Längdskidor och simning är dock inte mina sporter alls. Men å andra sidan har jag sagt så om cykling också, och se hur det gick!

Medlemsansökan bekräftad!

För mig har träningen så otroligt många viktiga bitar; jag vill må bra, har roligt, utvecklas, utmanas, få en vältränad kropp, bli stark, bli uthållig, träffa nya människor och verkligen känna att jag lever. Till säsongen 2015 har jag dessutom några lite större träningsmål uttänkta och jag ska banne mig genomföra dem då. Jag har ju velat så länge.

Här nedan är några klipp från YouTube som jag hittat från olika NocOut-aktiviteter.

Pepp, pepp!

I väskan min

Sadelväskan är cyklistens bästa vän. Märks inte, stör inte och är väldigt praktisk. I min förvarar jag sådant som kan behövas under en tur om olyckan skulle vara framme; en extra slang, däckavdragare, kedjebrytare och multitool samt gummihandskar. Dock är det ju inte bara cykeln som kan råka illa ut under en cykelrunda. Även jag kan behöva plåstras om utifall olyckan skulle vara framme. Av den anledningen gick jag till Apoteket i fredags och plockade ihop ett litet First Aid-kitt. Sårtvätt, kompresser, kompresstejp och "steri-strip" blev det. En pincett ska jag lägga ner i väskan också.

Jag har endast en liten väska på 0,5 l till min racer. Är förvånad hur mycket den faktiskt rymmer.


I dagsläget ligger följande i sadelväskan:

Sterila kompresser:

Tejp för att få kompresserna att sitta:

Steri-Strip

Sårtvättare

Jag hoppas att jag inte kommer att behöva använda dessa grejer, men man vet aldrig. En olycka händer lätt.

Utöver det är mobilen självklart alltid med, bra hjälm sitter på huvudet och cykeln ses över innan varje runda. Cyklar jag ensam försöker jag tala om vilken väg jag kommer att cykla. Jag ska köpa ett "road id"-armband också med mitt namn, personnummer och ICE-telefonnummer.

Nu är det helg

Har gjort fredagens cykelrunda så nu kan det verkligen ses som helg. Cyklade en ny runda i dag; körde till Korpvallarna, fortsatte till Kolbyttermon där jag tog av mot Sturefors. Fortsatte till Sturefors och därifrån hem. 3 mil totalt blev det.

Fram till Kolbyttermon var det så tungt att jag bara ville slänga cykeln i diket och gå hem. Formulerade en Blicketannons om cykel till salu i tanken och var nära att vända flera gånger. Men så kom jag då över tröskeln och in i andra andningen. Då blir jag som en maskin och bara trampar på. Kändes som att jag kunde fortsätta i all evighet.

Cyklade i ett lugnt och behagligt tempo på drygt 23 km/h. På två kilometer var jag uppe på 29 km/h i snitt, men i övrigt låg jag på ungefär 23 hela rundan bortsett från första och sista biten då jag cyklar genom bostadsområden.

Känner att jag litar mer och mer på min cykel. Vågar släppa på helt även i långa nedförsbackar nu och ligger inte längre och bromsar. Sakta, men säkert, börjar jag njuta av den fart min cykel faktiskt är gjord för att klara av.

I morgon tänkte jag ta ut min MTB och cykla till en MTB-bana som MTB-klubben Mera Lera har. Såg starten på banorna i dag när jag cyklade så nu hittar jag dit.

Cykla med cykelklubb

Någonting jag tänker mer och mer på är detta med att cykla med en cykelklubb. Är ju så ny på detta och tankar om krascher, att jag ska vara sämst och liknande dyker upp i huvudet hela tiden, samtidigt som det verkar så roligt att cykla med en hel grupp. I dagsläget cyklar jag bara med min sambo eller ensam, och det är jätteroligt, men det skulle vara kul att testa en cykelgrupp också. Varför är man så fånig och tänker att man ska orka minst, förstöra för gruppen eller göra fel? Jag som aldrig någonsin tänker sådana tankar annars liksom.

Läser på om detta med att cykla i klunga, ligga på rulle och liknande. Det verkar så roligt! Det känns lite som att det skulle kunna ta cyklingen till en helt annan nivå. Jag vill ju att cyklingen ska vara roligt, bra träning och gärna socialt.

I Linköping verkar det finns två olika cykelgrupper som regelbundet cyklar tillsammans - CK Hymer och NocOut. Såg på Facebook att NocOut ska ha nybörjarträning för att man ska lära sig att cykla i klunga, ta kurvor rätt och ligga på rulle. Tyvärr är det på onsdag och jag har ju ridning på onsdagar. Håller tummarna för att det ska bli fler gånger nu i vår. Båda cykelklubbarna verkar dessutom ha regelbundna träningar tillsammans - distanspass, intervaller och teknikträning. Verkar så roligt!

Cykla i grupp - något jag vill våga göra!

Jag tror allt att jag ska samla mod en liten stund till och sedan är det nog dags att kontakta en cykelklubb. Alla är ju barn i början och jag är ju inte sämre än att jag kan lära mig.

Starka ben och cykelbyxor är Guds gåva till mänskligheten

Detta inlägg skrevs i går, lördag, men min iPad ville inte ladda upp det då!

Vilken fantastisk lördag jag har haft. Storhandlar mat (jag älskar att handla mat), städat och besökt Nellborgs Cykel på förmiddagen. Shoppade en hel del nödvändigheter som behövdes för cykelrundorna, bland annat två par cykelbyxor från Newline.

Efter lunch gav jag mig ut på en runda i det underbara vårvädret. Tolv plusgrader, strålande sol och nästan helt vindstilla. Lyckades klä mig alldeles lagom varmt också. Känns att jag är rookie på detta med cykling. Jag vet verkligen inte hur jag ska klä mig. Vad är för mycket? Vad är för lite? I dag prickade jag in perfekt med klädvalet. 3/4-byxor, benvärmare, underställströja, funktionströja, vindjacka, cykelvantar och överdragsvantar. Precis lagom! Mötte ett helt gäng under rundan som körde i kortbyxor och kortärmat. Det for nog vänta ett tag till för min del.

I dag cyklade jag ensam och i dag var första gången jag kände att jag verkligen visste vart jag hade cykeln. Vi har haft några veckors lära känna-period, men nu känns det toppen. Vågade ligga nere i bocken och bara rulla på i nedförsbackarna och det är första gången jag gjorde det utan att känna mig obekväm.

Cyklade 3 mil och nöjd verkligen hela tiden. Fick rysningar i hela kroppen av frihetskänslan och lyckan över att jag köpte mig en cykel. Detta med cykling känns så rätt för mig. Jag älskar det verkligen! Benen var pigga och starka i dag. De trampade på som bara den. Nå väl, de trampade på som bara den när jag kom över min "startsträcka" som är så fruktansvärt lång. Det är samma sak i löpningen. Jag har lång startsträcka innan jag kommer igång och kommer in i andra andningen. Innan jag kommit över min startsträcka är det tungt så in i bängen, men när jag är över den så är jag uthållig.

Årets första bild i motljus. Underbart cykelväder!

Jag älskar verkligen min cykel.

Så här ser ett par starka ben ut. Dessutom iklädda nya cykelbyxor och nya benvärmare.

Som sagt så köpte jag mina första cykelbyxor i dag och kan bara säga; vilken skillnad. Efter förra veckans cykelhelg var mina ädlare delar mindre glada. Min rumpa är trots allt ganska härdad efter all ridning, men inte ens det hjälpte. Cykelbyxor var alltså lösningen på problemet. Snacka om Guds gåva till mänskligheten. Inte ett skavsår eller öm fläck fick jag i dag. Underbart!

Nu vilar jag benen till i morgon då det blir cykling igen. Känner mig så lycklig!

Äntligen helg

När man jobbat lite för mycket under veckan är det extra skönt att lufta racern en runda på fredagseftermiddagen. Solsken, tolv grader varmt, lätt vind, helg. Kan det bli bättre?

Blev en kort runda på 1,6 mil. Sen kurrade magen för mycket. I morgon har jag lovat mig själv en längre runda. Vädergudarna har lovat fantastiskt väder hela helgen. Underbart!

I kväll ska jag mixtra lite med sadeln. Har inte fått in den helt perfekta sittställningen än. Ska testa ta fram sadeln några millimeter och se om det blir bra. Bara att testa sig fram!

Nöjd

Behöver jag säga att jag är nöjd efter denna helg? Cykling, cykling och åter cykling. En riktig cykelhelg har det varit.

Fredag
Började helgen med ett pass MTB i Vallaskogen. 12 härliga kilometer blev det. Mycket småstigar och lera. Vågade mig på att köra genom en ganska djup och stor lerpöl. Så kul att känna att jag klarar mer och mer för varje gång, även om jag fortfarande är en fegis. Det mesta sitter i huvudet. Jag tänker att jag inte kan och då går det ju självklart inte heller.

Lördag
Jag och sambon gav oss ut på en landsvägsrunda. Min tredje tur med racern och det känns att jag inte är van. Vi har lite "lära känna"-process fortfarande. Cyklade hemifrån - Korpvallarna - Rosenkällavägen - Slaka - Lambohov - hem. Tre mil landade rundan på allt som allt och det var verkligen en härlig runda som jag kommer att cykla många gånger till.

Söndag
I dag blev det MTB igen. Jag och sambon tog oss till Vidingsjö och därifrån skogsvägen ut till Tinnerö. Hittade en superbrant backe i Tinnerö, som jag var för feg att cykla ner för. Ett mål att klara av innan sommaren är slut kanske?! Lite mer självförtroende så ska jag våga mig på den sen. Dagens tur landade på nitton kilometer. Nöjda ben efter helgen!

Jag känner verkligen att detta med cykling är någonting för mig. Det ger sådan frihetskänsla att susa fram på landsvägarna eller trixa på stigarna och känna att man utvecklas mer och mer. Gillar dessutom att träna utomhus och tillsammans med min sambo. Känns som att jag är nykär! Om man nu kan vara det i en träningsform?

Då var det dags att skaka liv i bloggen igen

Efter nästan två år utan blogg kände jag att skrivlusten började krypa fram. Orsaken? Det finns två. För det första, jag älskar att skriva och jag älskar att uttrycka mig. För det andra, jag vill dela med mig av min nyfunna passion - cykling.

Hur kommer då detta sig? Ja, hur långt är ett snöre? Min mamma säger att jag aldrig har varit still, mer än några veckor som nyfödd. När jag gick på mellanstadiet och högstadiet cyklade jag en del. Dels med pappa, som höll på med Vätternrundan och så; dels själv, som en rolig motionsform; men främst som transportmedel fram och tillbaka till stallet, som låg en mil hemifrån. Under mina universitetsår försökte jag mig på landsvägscykling med min MTB ett par gånger, men en tung gammal MTB på landsväg är liksom inte roligt. Tänkte att jag skulle köpa en bättre cykel när jag blev en bättre cyklist, men hey det är svårt att bli en bra cyklist om man har dåliga förutsättningar. Istället blev det bara tråkigt, jobbigt och oinspirerande. Jag hittade in i gruppträningssalen, till löpningen och till instruerandet istället.

Nu är universitetsåren över sedan ett år tillbaka och med ett yrkesliv istället för ett studentliv följer också en stabilare ekonomi. För drygt en månad sedan satt min sambo och pratade lite löst om cykling, och jag kände hur mitt forna intresse och dröm om ett Vätternrunda tog fart igen. Samma dag skickade jag impulsivt iväg en anmälan till Tjejvättern i juni i år och en vecka senare köpte jag, ännu mer impulsivt, min första racer. Det var kärlek vid första ögonkastet!

Min pärla. Crescent Nano Dam.

I samma veva, eller snarare en vecka senare, köpte min sambo sig en cyklocross. Nu har vi gjort ett par turer tillsammans alla fyra, alltså, jag, min sambo, min racer och hans cyklocross, och det känns så roligt. Det är roligt att ha en hobby ihop, det är roligt att komma ut och träna utomhus och det är roligt att prata om allt som har med cykling att göra.

Förra helgen bestämde jag mig för att jag ville ha en komplement till fröken racer så jag hämtade hem min gamla MTB som stått i mammas källare och samlat damm. Lite nya bromsar, olja på kedjan och lite fix med växlarna senare så har vi varit ute på några rundor i skogarna här omkring Linköping. Jag drömmer om en ny och fräsch MTB, i en storlek som inte är för stor, men det får vänta ett litet tag. Just nu duger gamla "Svenne", som jag döpte honom till när jag fick honom på mellanstadiet. Han är dessutom bra att lära sig "mecka" med eftersom jag inte behöver vara rädd om honom.

Gamla skruttiga "Svenne" får vara med ett litet tag till.

Så ja, cyklingen har fått mig att vilja skriva igen och cyklingen kommer att vara i fokus här på bloggen. I dagsläget är jag varken snabb, stark eller duktig som cyklist, men jag har roligt och ser fram emot att utvecklas och lära mig mer.