Dagens corepuls-klass kan sammanfattas med tre ord. Lycka, endorfinskalas och smärta. Mina ben skrek redan efter introt till första låten. Det plockar fram jävlaranammat i mig att jag då vet att det är mycket, mycket kvar som benen ska utstå. Men, så underbart! Blev endorfinknockad utav bara den och fick inta valium för att komma ner i varv till yogaklassen. Efter ett ombyte, mycket välbehövligt sådant då jag hade en mindre insjö i bh:n efter coren, och lite vattenpåfyllnad blev jag dock en ganska lugn och behaglig yogainstruktör. I alla fall på utsidan. Insidan var det endorfinkalas utav bara duga.
Det är coolt vilket förmåga kroppen har att ladda om. Efter min kaotiska jobbdag kan jag villigt erkänna att det tog emot att åka ut till Collegium. Väl där blev jag dock övertaggad när jag mötte glada ansikten som var där för att träna med mig. Jag tror att det var min energi som gick på overdrive som gjorde att jag orkade hålla ihop kroppen under båda klasserna. För helt ärligt har benen varit mer samarbetsvilliga än vad de var i dag.
Nu skulle jag vilja dansa naken, ställa mig på toppen av domkyrkan och skrika att jag älskar livet samt pussa på alla människor jag ser bara för att endorfinkalaset är tusen gånger härligare än vanligt i dag. Dock tror jag att jag nöjer mig mig en dusch, lite tända ljus och ett försök att gå ner i varv så att Mr. Blund kan behaga komma på besök innan det är dags att kliva upp i morgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar