Hur man gör sig själv levande igen

Efter en lång dag med ex-jobbsskrivande, bortsett från en timmes morgonpromenad med en fin vän, så är man rätt körd i huvudet när klockan börjar närma sig halv fem. Ungefär då börjar hjärnan fundera på att hoppa av utbildningen, ge upp allt och flytta hem till mamma igen. Typ! Det känns liksom inte som att man lever och då måste man göra sig själv levande igen.

Hur gör man då? Jo, man tar på sig löparkläder och sticker ut i snövädret och springer. Springer, springer, springer. Med snön piskandes i ögonen, frusna händer och blöta fötter blev jag steg för steg levande och mig själv igen. Helt fantastiskt att det alltid, alltid funkar!

Vilodagen i går gjorde nog gott tror jag. Pigga ben som hade kunnat fortsätta i evigheter, en stabil och lagom puls samt mängder av energi som bara ville ut. Benen sprang liksom av sig själv och det är ju så underbart! Hade kunnat fortsätta hur långt som helst, men med tanke på min höft och att det är lite speciellt att springa på snö och is innan man är van så fick det räcka med fem kilometer. Fem energifyllda och helt fantastiska kilometer.

Väl hemma blev det stretch och nu lagas det indiska köttbullar till middag. Endorfinruset är galet högt och jag njuter av det. Mer än välbehövligt och väldigt välkommet!

Min reflexväst med Barbie på. Present från mamma någon gång för ganska länge sedan. Hon tyckte nog att det var viktigt att synas (vilket det är) och att Barbie kunde pigga upp lite extra. Eller något! Haha!