Att leva

Senaste veckan, eller egentligen hela hösten, har skakat om mig ganska ordentligt känslomässigt. Det känns att jag lever och hela känslorepertoaren har dragits igenom både en, två och tre gånger. Jag är superrationell som människa och låter alltid förnuftet styra framför känslorna, men ibland funkar inte det. Ibland behöver man släppa taget, följa med och helt enkelt låta hjärtat styra. Det är läskigt, men det är att leva. Det är att utvecklas som människa. Det är en del av livet!

Att känna sig levande finns det liksom olika nivåer på. Vissa saker får hela kroppen att kännas så närvarande och levande att man knappt vet vart man ska ta vägen. Man lever fullt ut stället för att bara finnas till. Träningen har många gånger den effekten på mig. Löpningen får mig oftast otroligt levande och likaså yogan samt mitt instruerande. Även läraryrket kan knocka mig fullständigt ibland och få mig att känna mig fruktansvärt levande och närvarande. Det är häftigt och många gånger slår det mig hur galet lyckligt lottad jag är som hittat både träningens tjusning och helt rätt i mitt yrkesliv och att dessa två skänker mig så otroligt mycket glädje, energi och livskvalitet.

I går fick det där med att leva uppnå en lite annan dimension. En person som ligger mig otroligt varmt om hjärtat tog med mig ut på en timmes lång flygtur. Att se världen ovanifrån i ett litet flygplan gjorde att jag minst sagt kände mig levande. Levande och hundra procent närvarand i nuet. Helt fantastiskt och en underbar upplevelse!

Min lilla hemort Nävekvarn uppifrån luften. Lite smått lyx att själv få bestämma vart vi skulle flyga någonstans.

Önskar så att man kunde fånga känslor på bild.

Nyköping på lite håll.

Nu försöker jag att bara njuta av känslan som gårdagen förde med sig. En känsla av värme och kärlek som jag hoppas ska hålla i sig väldigt, väldigt länge.