När träningen ger det där lilla extra

Det finns träningspass som är tunga, det finns träningspass som bara passerar, bra men utan det där lilla extra, och så finns det träningspass som gör att man känner sig oövervinnerlig. Likaså finna det olika känslor hos mig när jag instruerar. Oftast, i kanske 90% av fallen blir det en bra klass. Jag och deltagarna får ut det vi vill och kan gå därifrån nöjda och glada. Jag coachar på ett bra sätt och detta går fram till mina deltagare. Bra klasser helt enkelt! Sen finns det dagar då jag känner mig som sämst i världen. Känslan är som bortblåst, det känns som en mur mellan mig och deltagarna, inspirationen är noll och jag får ta i från tårna för att förmedla något över huvud taget. Dåliga instruktörsdagar helt enkelt. Här handlar det nog 9 gånger av 10 om en känsla hos mig och som oftast inte märks så mycket utåt. Men, det är i alla fall dåliga instruktörsdagar. Dagar då jag funderar på att sluta med det jag gör på momangen och istället börja med frimärkssamling, knyppling eller något annat som är så lite jag som det bara går.

Sen har vi instruktörskänsla nummer tre - den oövervinnerliga. Den där känslan som gör att man nästan pussar på deltagarna, ställer sig på receptionsdisken och skiker "Yeeees" och avslutar med att dansa naken hela vägen hem. Ungefär den känslan! En känsla av att allt klaffar, man ger otroligt mycket och får ännu mer tillbaka. En känsla där man lyckas skapa ett vi, en gemenskap, där precis alla är inkluderade. Om jag ibland funderar på att säga upp mig funderar jag vid detta tillfälle istället på att börja instruera på heltid - dock känns det inte riktigt fysiskt genomförbart, men ändå.

I går hade jag en riktig skitdag. En sådandär dag som börjar med att alla kläder i garderoben känns som hämtade från soporna, håret står åt alla håll och frukosten smakar skit. Denna känsla höll sedan i sig hela dagen på jobbet. Bara tanken på att jag dessutom hade två klasser att instruera på kvällen gjorde att jag ville lägga mig ner och gråta. På eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal med en förfrågan om jag kunde vicka en core-klass och innan jag ens hade hunnit tänka hör jag mig själv säga att det går så bra. Förbannade mig själv hela vägen dit, men så fort jag klev in i salen förändrades hela känslan. Redan vid första låten kände jag att det var en sådan dag då den bästa instruktörskänslan fanns i kroppen. Full klass, glada deltagare och det var så skönt att få en härlig dos träningsglädje (och svett).

Därefter var den dåliga dagen som bortblåst. Mina två egna klasser ute på Collegium gav samma känsla. Kändes som att mina ben hade kunnat köra utfall i det oändliga i CorePuls-klassen och endorfinerna sprutade nästan ur öronen. Så fullständigt fantastiskt underbart! Där och då kände jag mig så otroligt levande och jag vet att det var fler än jag som gjorde det där i salen. Fick en klockren kommentar av en tjej efter klassen: "Det känns som att mina ben ska kräkas. Det är fantiskt skönt!". Träningsglädje på hög nivå.

Även yogaklassen satt som den skulle igår. Ibland har jag lite svårt att gå in i yogarollen när jag lyckats få en sådan endorfininjektion precis innan, men i går var det visst inte något problem. Vi jobbade mycket ben och mage i går. Olika krigare, olika solhälsningar, rotationer, plankor av olika slag. Det liksom bara flöt på och jag blev nästan chockad när klockan rätt som det var hade hunnit bli kvart över åtta.

Glad, avspänd och tokpigg på samma gång tog jag mig hem med ett stort leende på läpparna. Leendet sitter dessutom kvar än i dag. Det hörreni, det är träningsglädje på hög nivå. Det är när träningen ger det där lilla extra! Kan även villigt erkänna att det känns vart magmusklerna sitter i dag. Aj!