Eftersom jag varit sjuk fick det bli en lugn och försiktig runda, men som jag njöt ändå. Ingen musik, ingen Runkeeper, ingen pulsklocka, utan istället var jag bara ensam med mig själv. Välbehövligt! Benen pinnade på och tankarna fick springa fritt de också. Det är sällan jag blir så klok som när jag springer.
En ganska kort runda ner för Drottninggatan till Stångån och sedan tillbaka och genom Trädgårdsföreningen innan jag landade hemma igen. Lugnt och jämnt tempo hela vägen, pigga och starka ben och en kropp som verkligen kändes frisk. Dessutom konstaterade jag att min höft, som så länge bråkat med mig, nog mått bra av en lång tids vila; den var nämligen med på noterna hela tiden i dag, trots en hel del uppförslöpning.
Genom Trädgårdsföreningen på vägen hem.
Gjorde ytterligare två konstateranden under dagens pass. För det första, mina ben och min bålmuskelatur har blivit grymt starka under hösten. Antar att alla core puls-pass jag instruerat ligger bakom detta. Detta avspeglar sig enormt mycket i min löpteknik som nu är bättre än någonsin. Uthållighetsstyrka är verkligen the shit om man är löpare. För det andra, för första gången i mitt liv upplever jag att konditionen inte hänger med benstyrkan. Jag har alltid haft bättre kondition än styka vilket resulterat i att benen dött innan konitionen sagt ifrån. Nu är läget det omvända. Benen är grymt starka och orkar långt mycket mer än konditionen. Jag tackar verkligen för detta. Nu kan jag liksom pressa upp pulsen på ett annat sätt när det snart är dags att springa intervallpass igen. Ge mig några veckor så hoppas jag att konditionen börjar komma tillbaka till sin förra nivå.
Nu väntar en lång pluggkväll och jag är faktiskt riktigt laddad! Endrfinkalas i kroppen är grejer för pluggmotivationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar