I Sturefors cyklade vi upp för Stureforsbacken och väl uppe hade jag kommit igång. Sen fortsatte vi bort mot Kolbyttermon och försökte ligga lite på rulle. Att cykla först är no problem för mig, att cykla parallellt går fint, men att ligga nära bakom tycker jag är skitläskigt. Vad sjutton händer om han där framme cyklar omkull och jag inte hinner svänga undan liksom. Blir frustrerad på mig själv att det ska kännas så obehagligt, men samtidigt vet jag att det är träning som behövs. Jag var rädd för nedförsbackarna första vändorna på racern också bara för att jag inte tycket att jag hade koll. Att forcera rädslan är det sämsta man kan göra. Ut med den bara och träna lugnt och försiktigt. Jag vet att jag nog skulle behöva träna mycket på detta. Vill ju kunna cykla klunga snart. Bara våga, vara våga, vara våga!
Hur som helst, det kändes bättre mot slutet. Vid Kolbyttermon tog vi höger på Rosenkällavägen mot Linköping. Oskar cyklar ifrån mig på platten, jag cyklar ifrån honom i backarna. Vi är väldigt olika, men det är roligt eftersom man får lite utmaning. Kände mig som starkast i stan i backarna, men som världens ynkligaste snigel när det var platt. Träna, träna, träna!
Tre mil börjar kännas kort nu. Visst, jag blir trött av spurter och så, men jag behöver längre pass där jag bara ligger och kör på. Tjejvättern närmar sig och jag vill i alla fall ha cyklat några sex till åtta mil långa pass innan dess.
Vi har bestämt oss för en påskhelg hemma, vilket känns väldigt väldigt skönt. Ett av målen blir att hitta runt Rängen, vilket sägs vara en väldigt fin runda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar