Då var det dags att skaka liv i bloggen igen

Efter nästan två år utan blogg kände jag att skrivlusten började krypa fram. Orsaken? Det finns två. För det första, jag älskar att skriva och jag älskar att uttrycka mig. För det andra, jag vill dela med mig av min nyfunna passion - cykling.

Hur kommer då detta sig? Ja, hur långt är ett snöre? Min mamma säger att jag aldrig har varit still, mer än några veckor som nyfödd. När jag gick på mellanstadiet och högstadiet cyklade jag en del. Dels med pappa, som höll på med Vätternrundan och så; dels själv, som en rolig motionsform; men främst som transportmedel fram och tillbaka till stallet, som låg en mil hemifrån. Under mina universitetsår försökte jag mig på landsvägscykling med min MTB ett par gånger, men en tung gammal MTB på landsväg är liksom inte roligt. Tänkte att jag skulle köpa en bättre cykel när jag blev en bättre cyklist, men hey det är svårt att bli en bra cyklist om man har dåliga förutsättningar. Istället blev det bara tråkigt, jobbigt och oinspirerande. Jag hittade in i gruppträningssalen, till löpningen och till instruerandet istället.

Nu är universitetsåren över sedan ett år tillbaka och med ett yrkesliv istället för ett studentliv följer också en stabilare ekonomi. För drygt en månad sedan satt min sambo och pratade lite löst om cykling, och jag kände hur mitt forna intresse och dröm om ett Vätternrunda tog fart igen. Samma dag skickade jag impulsivt iväg en anmälan till Tjejvättern i juni i år och en vecka senare köpte jag, ännu mer impulsivt, min första racer. Det var kärlek vid första ögonkastet!

Min pärla. Crescent Nano Dam.

I samma veva, eller snarare en vecka senare, köpte min sambo sig en cyklocross. Nu har vi gjort ett par turer tillsammans alla fyra, alltså, jag, min sambo, min racer och hans cyklocross, och det känns så roligt. Det är roligt att ha en hobby ihop, det är roligt att komma ut och träna utomhus och det är roligt att prata om allt som har med cykling att göra.

Förra helgen bestämde jag mig för att jag ville ha en komplement till fröken racer så jag hämtade hem min gamla MTB som stått i mammas källare och samlat damm. Lite nya bromsar, olja på kedjan och lite fix med växlarna senare så har vi varit ute på några rundor i skogarna här omkring Linköping. Jag drömmer om en ny och fräsch MTB, i en storlek som inte är för stor, men det får vänta ett litet tag. Just nu duger gamla "Svenne", som jag döpte honom till när jag fick honom på mellanstadiet. Han är dessutom bra att lära sig "mecka" med eftersom jag inte behöver vara rädd om honom.

Gamla skruttiga "Svenne" får vara med ett litet tag till.

Så ja, cyklingen har fått mig att vilja skriva igen och cyklingen kommer att vara i fokus här på bloggen. I dagsläget är jag varken snabb, stark eller duktig som cyklist, men jag har roligt och ser fram emot att utvecklas och lära mig mer.